Bloggen.

Det verkar ha blivit så att jag nu postar klumpdagar. Alltså mer sällan och de dagar jag postar kommer det 7-8 inlägg. Det är inte min mening. Men tiden räcker inte till alla dagar och ibland känner jag att det skulle vara för menlösa inlägg. Men vem postar jag för då? För min egen skulle eller för andras skull? Jag kan ibland ha svårt att svara på det.

Jag har alltid och kommer alltid att skriva för min egen skull. Men ibland ploppar det liksom upp någon slags prestationstanke i mitt huvud. Som att ni skulle förvänta er det ena eller det andra. Men så är det ju verkligen inte. Hoppas jag i alla fall ;)

Äsch, tanken är att jag ska komma till rätta med detta och posta ett-två inlägg per dag istället för att köra ihop allt till en dag per vecka. Det känns bättre så. Jag måste bara komma igång :)

Annonser

Baby blues.

Ok, hur vet man om man nu har babyblues eller inte?

Jag tror inte jag hade det med Vilde, eller hade jag det? Jag tycker det var ett ständig limbo de första månaderna. Och det räknas väl ändå inte? Det var inte så att jag skrattade och grät om vartannat utan det var lite djupare än så.

Lite mer som nu, fast annorlunda.

Nu funderar jag mest på hur man ska få allt att gå ihop. Hur det kommer att bli om ett par månader med alla olika sov och mattider, kommer något av barnen att känna sig åsidosatta osv? Mest bara tankar alltså. Vissa stunder känns det visserligen som ett svårlöst pussel men i andra stunder så känns det bara som att vi får ta dagarna som de kommer. Men alltså, detta räknas väl ändå inte till baby blues? Av andra mammor har jag ju hört att de kunnat sitta i flera timmar och bara gråta helt utan anledning för att sen vara hur lyckliga och euforiska som helst.. ?

Det enda jag kan känna är att jag är lite mer lätt irriterad. Om man nu ska uttrycka det så. Jag tycker de flesta gör saker fel, även om de bara vill hjälpa mig. Jag vill göra det på mitt sätt, så det blir rätt. Jag kan tex bli små grinig om saker och ting inte går tillräckligt snabbt (läs; på en gång). Eller om folk inte svarar telefonen. Så brukar det inte vara. Och jag är rätt vaksam över barnen. Men det är väl naturligt? Är inte alla mammor det?

Grubbleri gällande förlossningen :'(

Magen. Vilde. Bebis. Förlossning. Känslor.

Jag har nu i elfte timmen börjat oroa mig för mina känslor inför förlossningen och bebis. Jag gruvar mig. Tänk om det hela blir som med Vilde. Att jag tappar de där mysiga och så otroligt vikta första timmarna ihop. Jag känner mig dålig inombords som aldrig blev så där gråtande glädjeglad efter att de plockade ut Vilde. Men är det så konstigt egentligen, jag fick ju inte ens se honom förrän åtta timmar senare?

Jag fick äta min smörgås och dricka min Pommac helt ensam och fylld med morfin. Jag kunde ju knappt tro att han var min när de bar ner honom till mig. Allt kändes så märkligt på något sätt. Det var ju först efter ett par dagar som jag verkligen kunde ta in allt. Ett par veckor tills jag inte kunde släppa honom med blicken. Den känslan som borde ha kommit direkt när jag fick se honom. Sen tog det nog en månad eller två innan de där riktiga tigermmammakänslorna kom. Det var som att alla andra ändå dög. Det spelade ingen roll för honom att jag var mamma. Han var lika nöjd och glad hos vilken annan som helst. Alla kunde ju dessutom mata honom med flaskan. Så varför skulle jag ha något speciellt band där?

Jag vill inte att det ska bli så igen. Jag vill känna det där direkta!

Men samtidigt vet jag att mitt samvete kommer att äta upp mig inifrån om jag nu får det så. Hur orättvist känns inte det mot Vilde? Min största skatt i livet!

Det är ju egentligen helt galet att jag ens har dessa tankar. Men det är svårt att låta bli.

Will I cope?

Sure I am.. Men.

I natt hade jag en sån där jobbigt natt. När man bara vaknar hela tiden, svettas, tänker, grubblar, somnar, vaknar igen osv..

Jag låg och funderade på bebis. Funderade på företagstankarna jag hade. Funderade på Vilde. Funderade på livet.

Hur kommer allt bli när liten kommer till oss? Kommer hon att känna sig lika älskad som Vilde? Kommer vilde känna sig lika älskad som bebis? Kommer Vilde tycka om sitt nya rum? Kommer bebis tycka om Vildes gamla rum? Kommer vi någonsin att få sova? Kommer huset att räcka till för en två barns familj? Ska vi köpa en ny bil? När? Ska jag styra upp företagsplanerna eller skjuta på dem? Osv.. osv.. osv..

Men i grund och botten så vet jag att allt kommer att bli bra. Vi är toppen föräldrar och jag tror med all säkerhet att båda våra barn kommer att känna sig lika älskade. Jag och Mattias älskar varandra och stöttar alltid varandra i allt. Det känns tryggt.

Företagsplanerna har jag nästan bestämt mig för att droppa. Det ligger fel i tiden och jag har verkligen inte fått någon direkt bra påkoppling från ledningsgruppen av detta företag. Jag är rakt besviken på hur de har handlat i detta fall. Ja, det var The Body Shop jag hade planerat att öppna upp här i Övik. I stort sett allt var klart men efter omständigheterna släpper jag det nu.

Jag måste fokusera på att vara med min familj. Mina barn. Min man. Det kommer fler chanser till företagande om jag så vill. Jag vet att jag har drivet och ambitionerna som krävs. Så jag önskar den franchistagare som hoppar på detta tåg all lycka.