365 dagar sen du dog.

Idag, på dagen, är det 365 dagar sen Kyrkoryks Zantina lämnade detta liv för ett annat.

Hon fick tyvärr inte välja detta själv :'( Om det var en olycka eller vad det nu var..

Jag saknar henne.

Varför är det alltid så att man hela tiden kommer på saker man borde sagt och gjort när det är för sent?! Jag önskar mig gång på gång tillbaka till den dagen då jag lät mitt nyfunna intresse för killar och fest gå ut över Sannie. Jag önskar mig tillbaka bara för att få göra om och göra rätt. Från att ha varit i stallet nästan dygnet runt till att endast vara där 1-2h är fel! Och inte nog med det, oftast under de timmarna jag var där var  jag jättestressad för jag ville ju så gärna vara mina ”vänner” till lags och inte be dem vänta när vi skulle hitta på saker. I stället fick min allra bästa vän vänta, min häst :'(

Jag blir så ruskigt arg på mig själv när jag tänker på detta. Det här är en av de eviga ångesttankarna jag aldrig kommer att bli av med. Jag blir så arg och ledsen att det sprutar tårar ur mig bara jag skriver om det.

Fina, fina Sannie.

Självklart var det inte så alla dagar, att jag stressade igenom allt och inte tog mig tid. Men jag önskar att det var mer som åren i början hela vägen ut. När man v e r k l i g e n tog sig tid.

Jag är dock glad över att lilla Wilma red henne, tävlade med henne och bara mös med henne under tiden då jag inte gjorde det. Sannie lyste åter upp och verkade trivas som fisken i vattnet :)

Hästbiten, igen.

Ja, nu börjas det igen.

Stötte in i mina otvättade ridkläder här om dagen. Swooosch så var man i omloppsbana runt silvermånen igen. Jag kan inte leva utan hästar. Så är det bara. Jag måste, måste verkligen få vara ute i stallet, på hästryggen eller bara i boxen för att få riktigt bra.

Hästar är min egna terapi. Där känner jag mig lugn. På riktigt.

En mjuk mule mot kinden. Känslan av frihet i galopp över ängen. Hästar är verkligen här och nu, det digitala samhällets motsats!

Jag grubblar mycket, jag har ofta en oförklarig ångest och jag har svårt att sova. Att må så är rätt utmattande, men eftersom jag mer eller mindre alltid levt så så märker jag inte av det utan jag blir bara mer och mer uppskruvad. Stressad. Men vet ni, med hästar fungerar inte det. Då måste man vara här och nu. En ganska extrem variant av mindfullness med andra ord! ;)

I stallet är jag oftast alldeles tyst. Jag behöver inte vara verbal med den häst jag är hos. Vi förstår varandra ändå. Att vara närvarande i sina sinnen avlastar hjärnan och man blir fräsch. Jag tar mycket hellre 20 minuter tillsammans med en lugn och trygg häst, än en två timmars promenad ute. Ska jag ut och promenera blir jag återigen stressad =P Att umgås i stallet när hästen står och tuggar sitt hö är bara lugnande. Man får vara i den riktiga verkligheten för en stund.

Med hästar får man dessutom möjlighet att öva på saker man tycker är jobbigt. Närhet, till exempel. Man kan av olika orsaker ha negativa erfarenheter av närhet. Men med en häst kan man få närhet utan villkor.

Jag önskar att de haft hästar i psykoterapin här i Örnsköldsvik. Hästunderstödd KBT typ :) Sign me up liksom. Äntligen något som fungerar.

Jag vet att det finns i Skellefteå, men jag tycker som sagt att det borde finnas överallt!

 

-Sannie och lilla Wilma-

Sannie, Sannie. Mitt hjärtas häst. Hade jag inte haft henne under min uppväxt vet jag inte hur det hade slutat. Min klippa. Snart är det ett helt år sedan de nya ägarna tog bort henne. Hela den historien är fortfarande omgiven av fussigt ludd. Men jag kommer nog aldrig riktigt få veta vad som hände. Jag vet bara att den 12 Augusti 2011 var hennes liv över. (Om nu det var sanning) Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan mer släppa det och låta det vara. Gå vidare. Men vissa dagar är det svårare än andra.