iWish

Snart är det min födelsedag. Jag önskar mig precis som vanligt inget speciellt men i hemlighet har jag en fet önskelista. Mest utifall att man skulle helt oväntat råka vinna ett par miljoner, eller bara ett par tusenlappar extra ;). Den listan är dock föränderlig och kan variera från dag till dag. Just nu står det;

  •  Canon Eos 60D med objektiv (För att ta fina bilder på barnen och det är den optimala bloggkameran, den har en vridbar skärm!)
  • Macbook pro med retina skärm 15” (kostar ju baaaaaara 19 495kr, det finns ju dock en lite mindre,13”, för 13 495kr)
  • Ixus 240hs (Den kamera vi fick senast tappades i golvet och sprack :(, en lättkamera är det bästa när man bara åker iväg på impulsgrejer:) )

 En annan wishlist är den för utebruk. Där står det typ gasoldriven myggfångare -3500kr, Terassvärmare -1700kr. Det hade liksom varit fint att kunna sitta ute på Allan utan att frysa och utan att bli uppäten av alla miljards mygg som nu kommit fram.

 Sen har vi även en tredje och en fjärde wishlist, men där står det mest material till renovering och en ny V70 :)

 Jag gillar listor. Man behöver inte alltid stryka dem. Men att göra dem är ganska rofullt. De bidrar till struktur på något sätt. Listor i alla dess former! ♥

Annonser

Vilsen

Ännu en gång finner jag mig vilsen.

Det är tankar kring arbete och pengar som skaver. Jag har skickat ut lite ansökningar under förra veckan och väntar nu på svar. Jag gillar verkligen inte det här läget. Jag vill att allt bara ska vara klart. Endra ja eller nej. Men nu.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det men det ligger liksom i bakhuvudet och maler. Det är i och för sig ingen stress att ordna ett jobb men jag vill så gärna komma ut och arbeta NU. Jag har varit hemma med barn så att det räcker. Och här, precis här är det jag blir kluven. Varför inte passa på att vara hemma med barnen så länge och mycket som möjligt? De är bara små en gång.

Och sen pengar, vilket evigt problem. Jag vill ha pengar till så mycket mer än vi har. Jag vill ha pengar för att kunna bygga ett staket, jag vill ha pengar för att köpa det där ultramoderna hönshuset, jag vill ha pengar för att resa, pengar för att vara helt skuldfri från studielån och huslån. Pengar till ett magnifikt bröllop. Och så fortsätter det. I en evighets evighet känns det som =P

På tal om något helt annat, jag var förra veckan och skulle ut med vagnen. Jag skulle gå från verkstaden och hem med lilla Elva. Vilket elände! Det toksnöade så jag fick mer eller mindre dra vagnen hela vägen hem. Jag fick backa mig framåt och när jag inte gjorde det så fick jag i stort sett ligga raklång mot styret på vagnen för att få den framåt. Det var helt vansinnigt med klibbsnö som höll mig fast. Svetten rann och jag var så frustrerad att det bara sprutade tårar. De bilar som körde förbi mig måste trott att jag var galen. Tillslut så fick jag nog och styrde ut oss i körfältet på vägen. Det var det enda stället som fungerade. Men hur lätt trot ni det är på en vältrafikerad väg. Jag kunde gå ett par meter sen fick jag dra upp oss på trottoaren igen för att det kom en bil. Ner igen, upp igen, ner igen, upp igen och så höll det på. Trottoaren var alltså inte plogad ;)

Visst är det märkligt!

Precis lagom innan jul så ska vi lämna in bilen på verkstad. Den ska få sig en riktigt genomkörare och offerten hamnade på ca 7000kr. Inte så upphetsande utgift med andra ord.

Men här, precis här är ett perfekt ögonblick för att beskriva hur min hjärna fungerar. På väg från verkstaden suckar Mattias tungt men inget mer än så. Jag å andra sidan kommer på mig själv att säga; Nu far vi och handlar julklappar till barnen! Precis som att vi inte ens fått offerten. Precis som att vi har hur mycket ekonomiskt spelrum som helst. Blä! Det är precis som att de gånger man har lite pengar, de är de gångerna man vill gå ut på restaurang och äta. Och när man har mycket pengar så stannar, i alla fall jag, gärna hemma och äter typ korv och makaroner. Märkligt.

Jag är glad att jag har Mattias. Han låter mig hållas. Han låter mig handla. Så länge vi kan betala räkningar, köpa mat och allt sådant. Ibland plockar han ner mig på jorden och får mig att tänka annorlunda. Ibland spikar han fast mig i marken och blir bestämd. Men oftast låter han mig köpa de saker som jag anser att vi behöver. Antagligen för att han låter mig lära av mina misstag. För det gör jag, babysteps my friends. Han vet att jag mår dålig de gånger jag verkligen slösar. Han behöver liksom inte salta det. Min fina man. Tack.

SKOOOOR!!! :D

Mmm, ett par av de nya skorna. Som tyvärr inte fick stanna hemma med mig :( Anledningen till detta är framför allt att vi behöver pengarna till annat men även att jag redan har en massa par som ser likadana ut, fast de är svarta. Jag behöver verkligen inte ett par gröna klackar. Även om jag tycker det kan vara en rolig detalj till en annars ganska svart och enkel outfit.

Höga, riktigt höga klackar är min melodi. For sure! Min stora fasa är att platån nu ska försvinna och det kommer att bli modernt med platta sandaletter :(

Alla har vi ett beroende!

Eller? Säg Ja. Pretty, pretty please.

Mitt är som ni säkert vet, att shoppa. Speciellt skor.

Jag försöker verkligen jobba på det. I do. Men ibland faller jag ur och gör en sån där idiotbeställning på sex par skor. Jag kan inte begripa hur det händer. Extra krydda är att det nästan alltid händer när vi har som minst pengar. Det är som att jag gör någon slags revolt i ren frustration =P

Nästan som en robot går jag till börsen och plockar upp betalkortet, knappar in siffrorna och sen är det klart. Jag känner mig som en brottsling. Så om det nu var för att lätta lite på min vardagliga ångest fick jag helt plötsligt 10 gånger mer. Om än att den släppte för ett par sekunder. Men ooh, de där sekunderna är ljuvliga.

Nu när jag fått paketavin känner jag mig som en knarkare som inte vill berätta för familjen. Jag skäms. Jag ska skicka tillbaka skorna. Men jag måste hämta ut dem först. Idag har de lagat på posten i 11 dagar för att jag inte vill hämta dem. Jag vet ju att jag gör fel. Så varför är det så svårt att sluta?

Mattias vet dock om detta, så jag döljer det inte. Men vad hjälper det? Dubbel ångest.

Fansjävlaskit.