Hemresan!

Märkligt. Mycket märkligt men alla inlägg jag skrev på paddan, som jag nu trott blivit publicerade låg som utkast. Så trist. Men här kommer de iaf ;)

Hemresan från Hamburg började mycket senare än utresan. Första flighten gick runt 14 så vi hann med både badning och syskonmys innan taxin kom och hämtade upp oss från hotellet :)

På tal om taxi, jag skrev ju om hur problematiskt det var att hitta en taxi som ville köra oss. Erhard Schodde kör sitt eget bolag och han har bilbarnstol och babyskydd. Dessutom är han oftast tillgänglig bara man ringer en stund innan och meddelar. Svinhärlig taxigubbe må jag säga! :) Men när han först kom och skulle hämta oss på flygplatsen blev jag först väldigt skeptisk. Han hade fleecejacka, skinnväst, var rakad och hade världens bikermusch! Fast han var ju typ världen goaste när man väl börjat prata så om ni ska till Hamburg med ungar, ring Erhard! :)

Ja, väl framme på flygplatsen var det incheckning av allt baggage och vagnar. Här fick vi ha våran paraplyvagn med oss ända fram till planet, perfekt. För det var en bra bit att gå för att ta sig till gaten. Själva flygningen gick okej. Elva var vaken nästan hela tiden och började skruva på sig de sista 10-15 minuterna. Men guppade men henne lite så blev hon lugnare igen. Vilde skötte sig fint :)

I Köpenhamn var det sen 1.5h till nästa flight och Elva fick ett av sina mål mat. Hon var så upprörd så det var ingen mening att vänta. Tanken var att hon skulle få ersättning på planet medan vi lyfte eftersom det var så vi hade gjort all de andra flighterna. Denna del av resan var inte rolig kan jag säga. Bara några minuter efter att vi kommit upp i luften fick Elva något bryt och blev ledsen. Jag gav henne lite mer ersättning för det lät verkligen som ett hungergråt hon hade för sig. Efter det lugnade hon ner sig, men jag satt och funderade på när hon skulle få ont i magen, för när hon äter så där täta mål brukar det bara resultera i magont och mer gråt. Så efter en stund kom det. Vi skulle precis påbörja inflygningen mot Arlanda, så det var väl kanske 20-15 minuter kvar av resan. Där, då, Elva strejkade helt och grät otröstligt. Det lät om om jag höll på att bryta sönder henne. Vilket jag så klart inte gjorde! Hon var halvnöjd när hon fick tag o sin napp men hon spottade hela tiden ut den. Så jag fick som lov att hålla fast den. Det kan ju inte sett riktigt klokt ut? Som om jag höll på att kväva henne? Svetten rann verkligen och jag bara kände hur paniken fyllde hela min kropp. Vad gör man? Till slut gav jag upp och bara accepterade att hon grät helt otröstligt. Jag stängde liksom av öronen och tittade bara ner i golvet för jag ville inte möta de andras blickar. Strax innan landning somnade Elva, förmodligen av umattning och det blev äntligen tyst. Men seriöst, hur lätt är det att trösta ett barn när man känner sin egen puls utanför både tröjja och jacka :(

Nu var vi i alla fall i Sverige och nästa flight var om 3h, 20.30. Så det var rätt lång väntan med andra ord =P Redan vid 19 tiden höll Vilde på att somna men höll sig vaken på något märkligt sätt. Han hittade dessutom lekhörnan och blev efter det pigg. Eller rättare sagt övertrött. Där lekte han med det fina planet, han såg på film och han klättrade i Alfons Konsumhus. Han träffade en liten tjej där men när han skulle vara snäll och ge henne en kram fick han en höger rakt i ögat till svar. Han fick sig sedan en bitchslap av samma tjej bara för att han gick förbi henne och skulle sätta sig bredvid henne i planet. Kul brud. Hon var i samma ålder som Vilde och det kändes verkligen som ett typiskt dagisbeteende :( Vilde blev helt ställd, han som alltid kramas och delar med sig av allt och sen när han gör det med henne slåss hon bara?

 

 

När vi klev på den sista fighten, ARN-UME, fick jag platsen bredvid en jättegullig kvinna. Det första jag gjorde var att varna henne om att det kanske skulle bli livat och sen berättade jag om flighten från köpenhamn. Men hon lugnade mig och sa att hon gärna hjälpte till om det skulle bli jobbigt och att hon förstod hur jag kände för hon själv hade varit med om samma sak flera gånger. Lite senare på flighten så satt vi och småpratade och det visade sig att hon var psykolog :) Barnspykolog nu efter att ha jobbat med vuxna i typ 14 år eller vad det var. Det kändes tryggt :) Hela hon kändes trygg från första stund jag såg henne iof! :) Det måste ha varit ödet som gjorde att vi hamnade bredvid varandra!

-Min klippa på flighten, tack snälla Marie!-

När vi sedan landat så packade vi in oss i bilen och körde hemåt. 1h 20min senare så öppnade vi dörren och andades ut. Allt hade trots allt gått bra :)

Summa summarum, vi ska bara ta tidiga flighter när vi flyger nästa gång! Då fungerar det utmärkt att flyga både med Vilde och Elva! :) Vi får faktiskt skylla oss själva att det blev lite jobbigare på hemresan. Ska man sova 19.00 så är det ju inte konstigt om man är trött vid 21.30 ;)

Annonser

Ny mardröm :(

I natt drömde jag en mardröm igen. En sån där skräckfilmsdröm. Var kommer de ifrån?

Jag orkar inte gå igenom hela drömmen nu men kan ju ta slutklämmen på den;

Jag vaknar upp, omtöcknad på något slags träskiva på hjul. Fastbunden i midjan. Jag försöker ta mig loss. Det är en tjej där, hon var tydligen svartsjuk för att hennes snubbe gett mig en kram. Hon och hennes kompis var där. Jag försöker ta mig lös och ser att hon står men en handhållen cirkelsåg :O Hon drar den över mitt lår och jag ser hur det öppnar sig. Jag känner det också. Det gör så sjuuuukt ont! I panik försöker jag nu rycka mig loss men hon börjar såga i mina armar, mina underarmar. Jag försöker desperat fäkta bort henne och sträcka mig efter en avstängningsknapp. Jag når den inte och det hela fortsätter. Tillslut får jag tag i maskinen och bryter sönder den men det hela slutar ändå inte. Nu står hon och håller i en borr som hon kör in i bakhuvudet på mig. Flera gånger. Jag känner hur hela huvudet vibrerar och hur den gräver sig in. Jag försöker påminna mig själv om att det är en dröm och jag väljer att fokusera på alfabetet, det är det enda sättet som jag kan undkomma smärtan, A B C D E F, jag kommer sällan längre innan jag är tillbaka i smärtan igen. Även här försöker jag nå efter en stoppknapp. Det går inte. Försöker med alfabetet igen, påminner mig om att det bara är en dröm, men varför vaknar jag inte då? Till slut gör det så ont i bakhuvudet och ljudet som ilar igenom min hjärna är obeskrivligt att jag faktiskt vaknar. På riktigt. Och jädrar vad det stack och hade sig i bakhuvudet. Nästan som någon slags sockerdricka. Vansinnigt obehagligt.

Varför vakande jag inte tidigare när jag var så medveten om att det var en dröm?

Jag hatar att drömma.

Panik!! :'(

Jag klarar inte av plötsligt förändrade situationer så där jätte bra. Inte om de innefattar massa okände människor när jag är extremt utelämnad och sårbar. Jag får panik. En helt obeskrivlig panik. Alla sinnen i kroppen vill få mig att fly. Jag blir yr, illamående, hjärtat rusar, jag gråter, kroppen skakar. Det enda jag kan tänka på är att få komma bort!

Så klart att detta skulle hända idag.

Jag ligger och vilar, nöjd över mitt beslut att stanna på BB tills på fredag för att få igång amning ordentligt och att få bounda riktigt med bebis, den del jag tappade lite med Vilde. Jag såg fram emot eftermiddagen då Mattias skulle komma och vara hos oss. Jag låg dock och oroade mig lite över amningen. Jag tycker tösen inte äter tillräckligt och jag tycker hon börjar bli lite gul?

In kommer då ett par med en bebis. Tjoff tjoff! ”Nu får du sällskap fröken!” Eeh, what?! Jag har mina saker upppackade lite överallt och jag fick inte en chans att plocka bort dem eller att ta på mig kläder. Jag känner mig helt överrumplad. BM vet att jag inte klarar av folk nu. Hon vet detta för att jag tidigare bröt ihop när jag skulle få hjälp av tre sköterskor att ta mig upp ur sängen. Jag vill inte ha folk omkring mig när jag inte kan resa mig själv, när jag inte kan gå på toa riktigt, när inte amningen kommit igång helt 1o0, när jag har så ont att jag kan kräkas ett par gånger per dygn.

Jag känner mig som en helt värdelös mamma när Elva gnyr lite för jag är rädd att hon ska störa dem. Jag vågar inte röra mig i sängen för jag vill inte att de ska se hur vek jag faktiskt är. Jag klarar inte av att gå på toa eller ut i allrummet för då måste jag gå förbi deras säng.

Panik. Jag vill åka hem.

Visst förstår jag att det kan bli fullt på BB och att man då m å s t e dela rum, men kunde de inte förberett mig iaf och kanske sett över alternativet att jag kan få åka hem?

En annan BM har nu tagit Elva för PKU test. Sen skulle hon kolla vad hon kunde göra för att lösa situationen.