Att dela kärleken.

70% av alla pappor älskar ett barn mer än det andra. (Enligt någon studie jag ramlade över) Är det verkligen så? Och hur många procent av mammorna känner så undrar jag?

När vilde kom tog det flera månader innan jag fattade att han var min. När Elva kom visste jag att hon var min. Jag visste ju iof  också vad jag skulle känna. Eller hur jag skulle känna.

Jag är otroligt nojjig över att ett av barnen ska känna sig bortglömd. Och jag är orolig att jag hela tiden ska försöka täcka upp för detta. Nu tror inte jag att varken Vilde eller Elva känner sig mindre älskad, för de är ju verkligen inte så, men jag kan ändå inte sluta oroa mig.

Men visst måste det vara ganska vanligt att känns så här?

Mina barn är självlysande. Yes.

Summa summarum

Man kan väl säga så här; Att man älskar barnen precis lika mycket men det är ok att älska olika. Alltså samma kärlek men olika relationer till sina barn.

Annonser