Grubbleri gällande förlossningen :'(

Magen. Vilde. Bebis. Förlossning. Känslor.

Jag har nu i elfte timmen börjat oroa mig för mina känslor inför förlossningen och bebis. Jag gruvar mig. Tänk om det hela blir som med Vilde. Att jag tappar de där mysiga och så otroligt vikta första timmarna ihop. Jag känner mig dålig inombords som aldrig blev så där gråtande glädjeglad efter att de plockade ut Vilde. Men är det så konstigt egentligen, jag fick ju inte ens se honom förrän åtta timmar senare?

Jag fick äta min smörgås och dricka min Pommac helt ensam och fylld med morfin. Jag kunde ju knappt tro att han var min när de bar ner honom till mig. Allt kändes så märkligt på något sätt. Det var ju först efter ett par dagar som jag verkligen kunde ta in allt. Ett par veckor tills jag inte kunde släppa honom med blicken. Den känslan som borde ha kommit direkt när jag fick se honom. Sen tog det nog en månad eller två innan de där riktiga tigermmammakänslorna kom. Det var som att alla andra ändå dög. Det spelade ingen roll för honom att jag var mamma. Han var lika nöjd och glad hos vilken annan som helst. Alla kunde ju dessutom mata honom med flaskan. Så varför skulle jag ha något speciellt band där?

Jag vill inte att det ska bli så igen. Jag vill känna det där direkta!

Men samtidigt vet jag att mitt samvete kommer att äta upp mig inifrån om jag nu får det så. Hur orättvist känns inte det mot Vilde? Min största skatt i livet!

Det är ju egentligen helt galet att jag ens har dessa tankar. Men det är svårt att låta bli.

Annonser