Ny tavla! :D

Jag håller på att måla en ny tavla. En med m y c k e t färg! :)

Den är fortfarande inte helt klart, jag har lite där uppe till höger på det röda fältet att fixa med. Men snart så :)

Jag måste nog fara och köpa fler dukar under veckan :) Det är riktigt roligt att måla. Pröva ni också!! :) I morgon tror jag att jag ska måla ännu en tavla. En som är lite mer som den första :)

Annonser

Det lilla extra! :)

Åh. Min underbara man.

Från ingenstans dök han upp med en blomma till mig. Bara för att :)

Det är så himla mysigt med spontanpresenter. Mycket roligare med sånt än ”riktiga” presenter vid typ födelsedagar tycker jag. Synd att jag är så extremt dålig på att själv gå ut och köpa dessa. Jag har iof sjukt svårt att bara köpa födelsedagspresenter också :( Hur svårt kan det vara liksom?

Att bo i en hotellsvit! :)

Hejsan!

Nu är vi tillbaka efter en trevligt vistelse i Umeå! :) Vi hälsa på Jocke och Ellan på lördgden och där var ju även alla andra underbara vänner! Vilde tyckte det var sjukt roligt, han skrattade och hejjade glatt på alla. Gammal som ung! Vi åkte dock därifrån rätt tidigt för att det inte skulle bli så bökigt att lägga barnen. På söndag blev det den obligatoriska svängen in på The Body Shop.

Som jag skrev tidigare så skulle vi bo på hotell i helgen. Och som vi gjorde det, haha! :) Hela fina familjen fick bo i en svit! En svit med jacuzzi :D Vilde fick dessutom en egen säng, hurrey! Jag skriver ett inlägg om detta strax, jag måste bara få ordning på bilderna! :)

En hotellnatt :)

På lördag åker vi till Umeå hela familjen och bor på hotell! :)

Tanken var från början att vi skulle ta tåget upp på förmiddagen, träffa goda vänner, fira lite och sen ta tåget hem på kvällen. Men eftersom det är Mattias sista semesterhelg och vi vill fira l i t e extra så blir det istället en hotellnatt i Umeå! :) Visst kommer det att bli trångt med båda barnen men det blir vad man gör det till, eller hur?

Vilde kommer ju hur som helst att få sova i en spjälsäng! Elva får väl sova i vagnen om inte annat..

Jag verkligen älskar att bo på hotell, det spelar ingen roll om det är i Sverige eller utomlands! :D

 

Från det ena till det andra.

När det är högsommar och supervarmt vill man gärna ha lite svala vindar, kanske lite regn. När det här sensommar och närmare höst vill man ha lite varmare vindar för att värma frusna ben. Märkligt. Kan man inte bara vara nöjd?

Men är det inte alltid så? Med nästan allt i livet.

Är man lång vill man vara kort, har man mörkt hår vill man ha ljust. Är man smal vill man ha mer hull. Har man lockigt hår vill man ha rakt hår osv.

Mannen som ger mig liv! :D

Det är när man inser att man aldrig kommer att tröttna på att umgås med varandra som man förstår att förhållandet kommer att vara livet ut :)

Jag älskar min man (och självklart våra barn) mer än något annat här i livet. Vår kärlek är det enda jag behöver för att i grund och botten vara lycklig. Men en balanserad, givande och hållbar relation är oftast ingenting man får på köpet när förälskelsen slår till. För att ens förhållande ska må bra måste det utvecklas, vårdas och arbetas på. Jag tror dock att det enda som krävs för att lösa de problem som ofrånkomligt kommer att uppstå på vägen är en in i själen ärlig vilja att ta hand om sin kärlek. Om man bara älskar varandra, delar varandras viktigaste värderingar i livet och har denna vilja räcker det för att ha en välmående relation.

Man måste vara beredd att anstränga sig och göra uppoffringar för ett högre syfte. Och främst av allt, man måste vara tillräckligt stark och öppen för att uppriktigt rannsaka sig själv och kunna förändras när det behövs. Man måste vara redo att erkänna för sig själv att man ibland har fel och att ens stundom envishet och tjurskallighet istället leder till destruktivt beteende och onödig distans. Man måste ha tillräckligt med vilja för att när det behövs kunna se förbi sig själv.

Älskling, jag älskar oss och dig för att vi har viljan. Det är vår kärlek tillsammans med vår starka och innerliga vilja som kommer att leda oss till det gemensamma liv vi definierar som lycka.

B o o m!

Romantic getaway :)

Kvalitetstid med min käresta :)

Lördagen var vår. Spiralproblemet löste sig i fredags. Som en på/av knapp. Dette resulterade i att vi åkte iväg på den planerade trippen till Stybbers! Vildes farmor tog barnpassningen :)

Det första vi gjorde var att tända en eld i öppna (stängda) spisen. Vi eldade också upp bastun så den skulle bli riktigt varm :) Därefter tog jag mig en lugn stund på soffan medan hjärtat rensade huvudet i skogen. Vid 17 bestämde vi oss för att ta ett första dopp i sjön, men innan så spelade vi ett parti poker med insatsen att jag endra skulle hoppa från 3m höjd ner i plurret eller att hoppa från bryggan, dvs 30 cm. Jag vann, stort. Men jag valde ändå att hoppa från höjden! :D Jag älskar att utmana mig själv till saker som jag drar mig för!

Vi hann med två bastubad innan vi startade grillen och gjorde middag! Det är charmigt att laga mat utan ström eller vatten! Vi gjorde bbq grillspett och en svingod sallad med mozzarella till det.

Efter middagen så spelade vi ett nytt parti poker. Denna gång var insatsen vem som skulle diska. Även här var det jag som tog hem segern, hurrey!! :) Nu hade det hunnit bli ganska mörkt ute och vi bestämde oss för en kvällsbastu. Sagt och gjort :) Det är sjukt mysigt att basta och bada när det är mörkt ute!

Vi avslutade kvällen med ett par glas vin framför brasan och sen var det godnatt.

På söndagmorgon var det strålande sol och helt, verkligen helt vindstilla. Sjön var spegelblank och luften var frisk.

Det var det. Jag ser fram emot nästa gång!!! :D

Familjen!

Detta är bilder från våran svampplockning. Som blev till hjortronplockning :)

Återigen, vilken helmysig dag! :)

När vi var där ute bland all skog, bär, svamp och djur så plockade vi även in lite blek taggsvamp. Den är förvånansvärt god att tillaga. Bara att steka den i lite smör tillsammans med gul lök, och sen på med lite grädde. Perfekt att ha på en kvällsmacka! ;)

 

365 dagar sen du dog.

Idag, på dagen, är det 365 dagar sen Kyrkoryks Zantina lämnade detta liv för ett annat.

Hon fick tyvärr inte välja detta själv :'( Om det var en olycka eller vad det nu var..

Jag saknar henne.

Varför är det alltid så att man hela tiden kommer på saker man borde sagt och gjort när det är för sent?! Jag önskar mig gång på gång tillbaka till den dagen då jag lät mitt nyfunna intresse för killar och fest gå ut över Sannie. Jag önskar mig tillbaka bara för att få göra om och göra rätt. Från att ha varit i stallet nästan dygnet runt till att endast vara där 1-2h är fel! Och inte nog med det, oftast under de timmarna jag var där var  jag jättestressad för jag ville ju så gärna vara mina ”vänner” till lags och inte be dem vänta när vi skulle hitta på saker. I stället fick min allra bästa vän vänta, min häst :'(

Jag blir så ruskigt arg på mig själv när jag tänker på detta. Det här är en av de eviga ångesttankarna jag aldrig kommer att bli av med. Jag blir så arg och ledsen att det sprutar tårar ur mig bara jag skriver om det.

Fina, fina Sannie.

Självklart var det inte så alla dagar, att jag stressade igenom allt och inte tog mig tid. Men jag önskar att det var mer som åren i början hela vägen ut. När man v e r k l i g e n tog sig tid.

Jag är dock glad över att lilla Wilma red henne, tävlade med henne och bara mös med henne under tiden då jag inte gjorde det. Sannie lyste åter upp och verkade trivas som fisken i vattnet :)

Such a night.

Inte nog med att Elva gjorde mig sjuk av oro. Vilde hade en hemsk natt.

Vi åkte hem från sjukhuset strax efter 00, men fick order om att åka direkt till Sundsvall om ryckningarna/kramperna skulle börja igen. Efter de orden kunde man ju inte direkt slappna av och sova gott. Ok, somnade runt 01 för att vakna 01,20 och mata Elva. Sen började soppan. Somnade om en liten stund, sen var det Vildes tur att vakna 02. Han var ledsen. Typ ensamledsen. Jag tror det var Mattias som fick han att somna om igen och sen var det ju dags för Elva att vakna. Ny blöja. Klockan var kanske 02.40? Fick sova till 03 och sen började Vilde igen. Strax innan 05 somnade Vilde för natten efter att jag lugnt sjungit Imse vimse spindel ca 1000 gånger. Gick ner och la mig för att strax kliva upp och mata Elva, igen. Hurrey!

Vissa nätter är helt klart bättre än andra. Igårnatt sov Vilde från 19.30 till 07.30 utan ett pip. Elva vaknade var fjärde timme. Dvs 04 och sen 08. Hur kan det vara så olika från natt till natt??? =P

Jag känner mig.. Tömd? Tur det är sol ute, en promenad kanske hjälper..

Elva 1 månad! :D

Jösses. Att tiden går fort märker man ju verkligen här. Elva är redan en månad. En hel månad?! Gick det så här snabbt med Vilde också? Jag kan inte tro det.

Jag tycker fortfarande att det känns som om vi nyss kom hem från BB. Men samtidigt så känns det som om Elva alltid varit med oss :) Det däremot vill jag minnas att jag även kände över Vilde! :)

Nu ska vi snart packa in oss i bilen för att åka in till stan. Jag ska plocka upp en salva, Citatrix, på Apoteket! Har jag tur kanske jag  kan smita förbi HM’s barnavdelning på vägen ut! ;)

Det håller inte :(

Alltså, det här håller inte.

Att jag gång på gång ber om ursäkt för att inläggen har dröjt känns mest bara dumt nu. Men vad ska jag säga. Livet med två små barn är crazy ;) Vilde är nu vaken hela dagarna och har mer spring i bena än en myra. Att hålla koll på honom tar rätt många timmar. Sen när han väl vilar, ja men då ska Elva matas och gosas med. På kvällen när båda barnen sover, då vill man bara vara och sen är det natt. Tiden räcker inte till känns det som. Inte just nu.

Jag gör mitt bästa, men även jag tycker det är lite trist eftersom det faktisk ändå händer en del saker på dagarna som jag skulle vilja skriva om. Att alltid gå tillbaka en vecka i tiden gör ju att man missar så många detaljer =P

Jag missade tex helt att berätta om våran middag på Varvsbergsrestaurangen. Jag hade tänkt skriva ett fint inlägg om hur det skulle vara att då vara matkritiker. Hur standarden där uppe verka ha sjunkit och hur bra det ändå gick att vara där med båda barnen. Fy för den dumma tiden som inte ger mig fler timmar på dygnet.

Men som sagt, nu är det så här ett tag. Jag hoppas det blir bättre fram emot hösten :) Så snabbt som möjligt bara.

Tiden flyger iväg. Rusar förbi eller rinner bort.

Hästbiten, igen.

Ja, nu börjas det igen.

Stötte in i mina otvättade ridkläder här om dagen. Swooosch så var man i omloppsbana runt silvermånen igen. Jag kan inte leva utan hästar. Så är det bara. Jag måste, måste verkligen få vara ute i stallet, på hästryggen eller bara i boxen för att få riktigt bra.

Hästar är min egna terapi. Där känner jag mig lugn. På riktigt.

En mjuk mule mot kinden. Känslan av frihet i galopp över ängen. Hästar är verkligen här och nu, det digitala samhällets motsats!

Jag grubblar mycket, jag har ofta en oförklarig ångest och jag har svårt att sova. Att må så är rätt utmattande, men eftersom jag mer eller mindre alltid levt så så märker jag inte av det utan jag blir bara mer och mer uppskruvad. Stressad. Men vet ni, med hästar fungerar inte det. Då måste man vara här och nu. En ganska extrem variant av mindfullness med andra ord! ;)

I stallet är jag oftast alldeles tyst. Jag behöver inte vara verbal med den häst jag är hos. Vi förstår varandra ändå. Att vara närvarande i sina sinnen avlastar hjärnan och man blir fräsch. Jag tar mycket hellre 20 minuter tillsammans med en lugn och trygg häst, än en två timmars promenad ute. Ska jag ut och promenera blir jag återigen stressad =P Att umgås i stallet när hästen står och tuggar sitt hö är bara lugnande. Man får vara i den riktiga verkligheten för en stund.

Med hästar får man dessutom möjlighet att öva på saker man tycker är jobbigt. Närhet, till exempel. Man kan av olika orsaker ha negativa erfarenheter av närhet. Men med en häst kan man få närhet utan villkor.

Jag önskar att de haft hästar i psykoterapin här i Örnsköldsvik. Hästunderstödd KBT typ :) Sign me up liksom. Äntligen något som fungerar.

Jag vet att det finns i Skellefteå, men jag tycker som sagt att det borde finnas överallt!

 

-Sannie och lilla Wilma-

Sannie, Sannie. Mitt hjärtas häst. Hade jag inte haft henne under min uppväxt vet jag inte hur det hade slutat. Min klippa. Snart är det ett helt år sedan de nya ägarna tog bort henne. Hela den historien är fortfarande omgiven av fussigt ludd. Men jag kommer nog aldrig riktigt få veta vad som hände. Jag vet bara att den 12 Augusti 2011 var hennes liv över. (Om nu det var sanning) Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan mer släppa det och låta det vara. Gå vidare. Men vissa dagar är det svårare än andra.

Min alldeles egna familj.

Att varje morgon få mötas av mina hjärtan gör mig glad. Väldigt glad :)

Men alltså, två små barn tar mycket energi kan jag lova, haha! :) Fast man får väl tänka på att det är under en väldigt kort tid av ens liv som det kommer att vara jobbigt. Efter ett år så tror jag att det bra blir lättare och lättare med täta barn. Fördelarna börjar visa sig typ :)

Friends forever.

Att ha goda vänner i sitt liv är såååå mycket värt.

Jag är otroligt tacksam över de som finns i mitt liv just nu. De är vänner som jag vet att jag för alltid kommer att ha kvar :) Det är vänner som jag vet bryr sig om mig och min familj. Även om många av dem är nyfunna vänner så är de äkta.

Vad gör en vän till ens närmaste, äkta vän? Jag tror att man känner det i hjärtat. Det gör i allafall jag. En sådan vän tar mig för den jag är, ser mig för den jag är. Med mina fel och brister. En sådan vän stödjer mig när livet är tungt och lyfter upp mig när jag fallit. En sådan vän dömer mig inte, utan försöker möta mig med medkänsla, tålamod och empati när jag beter mig dumt.

Jag behöver inte föreställa mig eller förtjäna vänskapen. Den bara finns. Vi ringer och pratar med varandra som om det var igår, men i själva verket kanske det gått sex månader sen sist. Tiden spelar ingen roll. Kittet mellan oss finns där.Upplevelserna vi delar finns där. Fina minnen och smärtsamma, roliga som tråkiga. Vardag och fest, höst som vår, vinter och sommar. Den har härdtas genom åren och växer sig bara starkare och starkare.

I en sådan vänskap finns det plats för våga säga ifrån ärligt om man blivit sårad och det finns plats för förlåtelse.Vänskapen behöver vårdas med omsorg och kärlek, men med den följer inget kontrakt på hur jag eller min vän måste vara för att förtjäna den. Den bygger på en ömsesidig ärlighet, tolerans, medkänsla och respekt.

Av en sådan vänskap får jag positiv livskraft och en sådan vän vill jag bli gammal med!

Blande det värsta jag vet är fejkade vänner. Vänner som låtsas bry sig om en för att i nästa sekund snacka skit bakom ens rygg bara för att det passar just då. Allt för många är så. Som vän behöver man inte alltid gilla det den andra gör men då ska man iaf först säga det till personen i fråga istället för att snacka runt om det. Kan man stå för det man säger och även säga det rakt upp till personen i fråga, jamen då är det faktiskt inte längre skitsnack. Men gör det i rätt ordning!

Sen finns det en hel del sk vänner som endast vill vara vän med en för att kunna ta reda på så mycket smaskiga privata detaljer de kan för att sen vända det mot en. Hurra för er! =P Jag är så otroligt glad att jag har lärt mig känna igen dessa vänner och därför även lätt kan göra mig av med dem.

Vänner som inte kan stå för vad de tycker är heller inte skoj. Frågar man tex hur en tröja sitter vill man inte höra att den sitter snyggt bara för att vännen nu inte vill såra en. Jag vill höra sanningen, annars hade jag ju inte frågat! ;)

Och så facebook, detta hav av ynkryggar. Vad är vitsen med att skicka en ”vänförfrågan” om man sen inte ens kan säga hej när man möts ute på stan? Vad är det som gäller? Flest vänner vinner eller vad? Blä.

Som det sägs; Hellre ärliga fiender än falska vänner!

Hoppsan! :O

Semestern blev längre än väntat. Men det känns verkligen som om den behövdes. Ibland blir man bara så uppslukad av all teknik. Eller jag blir det. Det känns nästan som om man tappar lite av fotfästet och man snöar in. Det blir svårt att leva 100% i nuet.

Det värsta är när man kommer på sig själv med att sitta framför datorn en fin solig kväll istället för att sitta ute i paviljongen och njuta av min kära man. Över den fina familj vi byggt oss.

Jag har dessutom haft en fruktansvärd konstant huvudvärk de senaste 10 dagarna? =P

Hur som helst så känns det bättre nu. Im back :)

 

Semester ;)

Jag är på kort semester, från teknikens värld.

Återkommer snart :) Bloggtorka ett dygn till.

Jag saknar tid. Jag saknar er.

Jag blir alltid lika glad när jag tittar på det här kortet. Det var en helt fantastisk kväll på alla sätt och vis. Ni gjorde min dag tjejer. Verkligen! Mina små brillmongon ;) <3<3<3<3<3

Baby blues.

Ok, hur vet man om man nu har babyblues eller inte?

Jag tror inte jag hade det med Vilde, eller hade jag det? Jag tycker det var ett ständig limbo de första månaderna. Och det räknas väl ändå inte? Det var inte så att jag skrattade och grät om vartannat utan det var lite djupare än så.

Lite mer som nu, fast annorlunda.

Nu funderar jag mest på hur man ska få allt att gå ihop. Hur det kommer att bli om ett par månader med alla olika sov och mattider, kommer något av barnen att känna sig åsidosatta osv? Mest bara tankar alltså. Vissa stunder känns det visserligen som ett svårlöst pussel men i andra stunder så känns det bara som att vi får ta dagarna som de kommer. Men alltså, detta räknas väl ändå inte till baby blues? Av andra mammor har jag ju hört att de kunnat sitta i flera timmar och bara gråta helt utan anledning för att sen vara hur lyckliga och euforiska som helst.. ?

Det enda jag kan känna är att jag är lite mer lätt irriterad. Om man nu ska uttrycka det så. Jag tycker de flesta gör saker fel, även om de bara vill hjälpa mig. Jag vill göra det på mitt sätt, så det blir rätt. Jag kan tex bli små grinig om saker och ting inte går tillräckligt snabbt (läs; på en gång). Eller om folk inte svarar telefonen. Så brukar det inte vara. Och jag är rätt vaksam över barnen. Men det är väl naturligt? Är inte alla mammor det?

På en topplista! :D

Oj vad roligt :) Jag ligger med  på topplistan över mest bestökta privata bloggarna i kategorin FÖRÄLDRASKAP OCH BARN på bloggportalen.se sida! Nu ligger jag inte speciellt högt men jag ligger där iaf :) Nr: 46!

Jag trodde aldrig att jag skulle komma med på någon toplista. Inte en sån här lista iaf! Men det är roligt :) Det får en att fundera lite extra på vilka som faktiskt kommer in och läser här :) Några av er vet jag ju om men det är många, många jag inte har en blekaste aning om heller.

Kommentarerna här inne flödar inte alltid, och det får mig ibland att tvivla på att det ens är någon annan här inne förutom jag. Statistiken säger däremot annorlunda och det gör även responsen jag får IRL.

Ibland kommer det faktiskt fram vänner och bekanta och säger att de brukar läsa min blogg. Det är alltid lika roligt att få höra! Jag är glad att någon tar sig tid och läser de rader som jag skriver här. Det är min lilla ventil. Mitt bollplank :)

Så detta är ett litet tack till alla ni som kommer in här med jämna mellanrum, till er som tar er tid att kommentera och ni som törs komma fram till mig när vi ses och säga att ni läser det jag skriver. Det gör att det blir ännu roligare för mig att dela med mig av mitt liv, mina upp- och nedgångar och mina försök till att på något sätt hitta en fungerande vardag som någonstans kan klassas som normal.

 

Pussmunnen! XD

Lilla tösen har en riktig pussmun måste jag säga! OCh hon plutar faktiskt inte med läpparna nu utan de är så där fluffiga och pussiga på heltid :)

Jag tycker nog att Elva är mer lik mig just nu än vad Vilde var i samma ålder. Men det kan ju vara det feminima i henne som gör det också. Annars är hon väldigt lik Vilde.   Elva har lite längre och smalare ansikte, fluffigare läppar och längre fingrar.

Med Vilde ser jag knappt någon likhet nu heller. Men jag vet att den finns där :) Man blir ju lite hemmablind som sagt!

Different pages.

Ibland när man är på olika sidor gällande ett problem gör det ont. Speciellt när det handlar om barn.

När den ena föräldern vill vara striktare än den andre. När man annars är så otroligt samspelta känns det märkligt på något sätt. Det är inte ofta vi befinner oss i denna situation men idag blev det så.

Vilde var trött och ledsen. Kunde inte komma till ro. Jag tycker man ska finnas där för Vilde och visa att han inte är ensam, speciellt nu är bebis är här och i min famn rätt ofta. Mattias tycker han ska lära sig somna själv och stänger därför dörren till hans sovrum. Detta resulterar ju så klart i panikskrik. Förmodligen skulle Vilde somna efter ett tag då det är rätt utmattande men jag vill inte ha det så. Jag vill att han ska somna utan att skrika sig till sömns. Jag plockade helt enkelt upp honom och la honom i vagnen. Ett par minuter senare sover han som en stock. Varken jag eller Mattias vill dock att han ska bli en vagnsovare. Men just idag fick det bli så. Jag är också trött.

Så vad gör man egentligen? Det är ju inte så att det bara är en förälder som har bestämmanderätt. Jag tror det är en risk att man som mor kritiserar alla andras sätt att lösa det stundande problemet. Just för att man är mamma. Det bor något djuriskt inom en som säger vad som är rätt och fel. Detta leder till att pappan i detta fall känner sig kritiserad och otillräcklig. Fan vad fel det kan bli =P

När alla är ledsna känns livet grått.

Välkommen ut lilla Elva!

Det gick inte riktigt som planerat men nu är hon här, vår lilla Elva :)

V. 37+6 3245g, 50cm. En riktig skönhet må jag säga! :D

Jag är rätt trött och sliten just nu men jag lovar att posta en riktig förlossningsstory senare eller i morgon trots att det blev snitt :) Nu ska jag bara njuta av våran nya familjemedlem. Och sova ;)

Kram på er!

Grubbleri gällande förlossningen :'(

Magen. Vilde. Bebis. Förlossning. Känslor.

Jag har nu i elfte timmen börjat oroa mig för mina känslor inför förlossningen och bebis. Jag gruvar mig. Tänk om det hela blir som med Vilde. Att jag tappar de där mysiga och så otroligt vikta första timmarna ihop. Jag känner mig dålig inombords som aldrig blev så där gråtande glädjeglad efter att de plockade ut Vilde. Men är det så konstigt egentligen, jag fick ju inte ens se honom förrän åtta timmar senare?

Jag fick äta min smörgås och dricka min Pommac helt ensam och fylld med morfin. Jag kunde ju knappt tro att han var min när de bar ner honom till mig. Allt kändes så märkligt på något sätt. Det var ju först efter ett par dagar som jag verkligen kunde ta in allt. Ett par veckor tills jag inte kunde släppa honom med blicken. Den känslan som borde ha kommit direkt när jag fick se honom. Sen tog det nog en månad eller två innan de där riktiga tigermmammakänslorna kom. Det var som att alla andra ändå dög. Det spelade ingen roll för honom att jag var mamma. Han var lika nöjd och glad hos vilken annan som helst. Alla kunde ju dessutom mata honom med flaskan. Så varför skulle jag ha något speciellt band där?

Jag vill inte att det ska bli så igen. Jag vill känna det där direkta!

Men samtidigt vet jag att mitt samvete kommer att äta upp mig inifrån om jag nu får det så. Hur orättvist känns inte det mot Vilde? Min största skatt i livet!

Det är ju egentligen helt galet att jag ens har dessa tankar. Men det är svårt att låta bli.

Brothers in arms.

Det finns människor som får en att må bra ända in i själen. Sen finns de människor som får en att ifrågasätta sig själv, som får en att tappa självkänslan. I mitt liv omger jag mig nu i stort sett bara av den första sorten. Det kallar jag ett rikt liv! :)

Kan man annat än att bli varm i själen när man ser dessa godingar?

Jag älskar er, mina fina vänner! :)

Omger man sig med rätt vänner blir livet så mycket skönare. Allt känns lite enklare trots att det kan vara ett superhögt berg som ska bestigas. Med stöd i ryggen klarar man faktiskt det mesta! :)

Förr hade jag verkligen inget annat än fel folk runt om mig. Ständigt trycktes jag ner och de fick mig att känna mig så liten. Sådana vänner behöver faktiskt ingen. Det är synd att man inte ser det själv när man är i det läget. Allt går just då ut på att visa sig värdig deras sällskap liksom.. Så befängt.

(Midsommarbilder)