Baby blues.

Ok, hur vet man om man nu har babyblues eller inte?

Jag tror inte jag hade det med Vilde, eller hade jag det? Jag tycker det var ett ständig limbo de första månaderna. Och det räknas väl ändå inte? Det var inte så att jag skrattade och grät om vartannat utan det var lite djupare än så.

Lite mer som nu, fast annorlunda.

Nu funderar jag mest på hur man ska få allt att gå ihop. Hur det kommer att bli om ett par månader med alla olika sov och mattider, kommer något av barnen att känna sig åsidosatta osv? Mest bara tankar alltså. Vissa stunder känns det visserligen som ett svårlöst pussel men i andra stunder så känns det bara som att vi får ta dagarna som de kommer. Men alltså, detta räknas väl ändå inte till baby blues? Av andra mammor har jag ju hört att de kunnat sitta i flera timmar och bara gråta helt utan anledning för att sen vara hur lyckliga och euforiska som helst.. ?

Det enda jag kan känna är att jag är lite mer lätt irriterad. Om man nu ska uttrycka det så. Jag tycker de flesta gör saker fel, även om de bara vill hjälpa mig. Jag vill göra det på mitt sätt, så det blir rätt. Jag kan tex bli små grinig om saker och ting inte går tillräckligt snabbt (läs; på en gång). Eller om folk inte svarar telefonen. Så brukar det inte vara. Och jag är rätt vaksam över barnen. Men det är väl naturligt? Är inte alla mammor det?

Annonser