Bloggen.

Det verkar ha blivit så att jag nu postar klumpdagar. Alltså mer sällan och de dagar jag postar kommer det 7-8 inlägg. Det är inte min mening. Men tiden räcker inte till alla dagar och ibland känner jag att det skulle vara för menlösa inlägg. Men vem postar jag för då? För min egen skulle eller för andras skull? Jag kan ibland ha svårt att svara på det.

Jag har alltid och kommer alltid att skriva för min egen skull. Men ibland ploppar det liksom upp någon slags prestationstanke i mitt huvud. Som att ni skulle förvänta er det ena eller det andra. Men så är det ju verkligen inte. Hoppas jag i alla fall ;)

Äsch, tanken är att jag ska komma till rätta med detta och posta ett-två inlägg per dag istället för att köra ihop allt till en dag per vecka. Det känns bättre så. Jag måste bara komma igång :)

Annonser

När man velar.

Jag har svårt för att bestämma mig, jag har beslutsångest som inte bara gör mig förvirrad utan den kan även fylla mig med daglig ångset. Det handlar om så enkla saker som; vad jag ska äta? Vilka kläder som passar idag? Eller om jag vill dricka kaffe nu eller senare? Alla dessa val känns rätt små just nu när jag läser dem på skärmen och sådana här val kan vissa dagar bara rulla på av sig själv andra dagar kan det ta timmar av fundering, fram och tillbaka. Dessa val är även helt egoistiska, de berör bara mig och borde därför vara rätt så ”lätta” beslut.

När andra personer däremot blandas in i mina val, då blir jag riktigt jobbig, både för mig och för andra tror jag. Om någon som jag inte umgåtts med på länge frågar mig om jag vill ”hitta på” någonting samma dag som personen frågar då blir jag panikslagen och pulsen ökar och jag känner mig jättestressad, utan att ens ha hunnit svara på frågan ännu! Om jag däremot får några dagar på mig att förbereda mig inför ett möte eller en händelse då brukar allt flyta på bättre. Timmarna innan drabbas jag ändå av nånslags panik eller stress, kalla det vad du vill,  men den är iaf inte lika intensiv.

Tänk er då nu om någon frågar om min åsikt? Jag vet inte om folk anser att jag lätt vänder kappan efter vinden, jag hoppas innerligt att det inte är så, men chansen finns ju. Skitjobbigt. Jag säger oftast vad jag tycker rakt och rätt fram. Men det kan uppfattas fel och som att jag trampar folk på tårna. Så det är igentligen efteråt när det handlar om en sådan sak (vad-tycker-du-frågor) som jag får lite ångest. Skulle jag sagt nått annat nu eller? Men hell, jag är rak, varför hålla på?!! Men ändå, man förväntas att linda in saker nu för tiden. Ska det verkligen behöva vara så? Även om det bara handlar om sådant som vilken ställe vi ska gå till på kvällen eller om molnen är gråa eller vita kan det vara klurigt. Moln är vita, så länge de inte är gråa.. men vita först, eller?

Allt det här handlar egentligen om ett extremt kontrollbehov jag har, visst låter det dumt?

Hur kan jag lägga mina val i andras händer om jag vill ha kontrollen? Jo, för på det sättet slipper jag ta tag i någonting ordentligt, jag slipper förändra mig själv och mitt liv för alla omständigheter runt om kring mig förändrar det åt mig. Om jag då inte trivs med dem, då är det inte mitt fel, nej då kan jag skylla det på andra. Jag är ju självklart rädd för att misslyckas som många andra..

Vilken dag. Usch.

Tullisar

Mitt senaste val; Rosa eller lila tulpaner. Det valet tog mig ca 30 minuter. Så checkt. Det blev tillslut de rosa.

Separationsångest

Vet ni vad, jag har fått plats hos en dagmamma för Vilde. Han får börja efter nyår.

Jag har önskat detta, det har jag. Men nu när det plötsligt blir verklighet blir jag lite chockad. Lite rädd. Ska min lilla korv inte längre vara med mig hela dagarna??? :O Tänk om de andra barnen är dumma med honom, eller tänk om han är dum med dem? Kommer att han sova? Äta? Sakna mig?

Det kommer att gå bra, det vet jag ju innerst inne. Men nu när vi varit med varandra dygnet runt i snart 1.5 år så känns det helt klart lite märkligt. Jag tror ju dock att Vilde kommer att bli lycklig över detta då han får en annan sorts stimulans. Jag kan inte riktigt aktivera så som jag önskar just nu iom Elva. Hon är nämligen en tös som inte gillar vagnen, eller selen. Hon trivs bäst på armen. Och att då vara ute och jaga efter en 1.5 åring är inte det roligaste.

Dagmamman han kommer att vara hos har jag iaf bara hört gott om. Och hon kommer att ha en pojke som är en månad yngre än Vilde samt två stycken treåringar och en 4? åring. Så totalt blir de fem barn.

Om det nu inte finns plats där för Elva sen så blir det nog mest aktuellt med en förflyttning så att de hamnar på samma ställe. Jag funderade ett tag på om det var bättre att tacka nej till denna plats och sen hoppas på att han kommer in på ett ställa där båda sen kan vara men nej. Jag håller tummarna för att de istället för vara ihop hos dagmamman. Men vet ju aldrig :) Det är ändå ett tag kvar innan Elva ska ut i denna sväng!

 

Alla dessa krav..

Prestationsångest. Damn you.

Jag kom precis på varför jag slutar med den ena hobbyn efter det andra. Nu är det så att de hobbysar jag gett mig på har det visat sig att jag faktiskt haft sinne för. Och då menar jag att det har varit ganska lätt. Och när jag gör framsteg så blir jag så rädd för att nästa gång inte göra det att jag lägger av. Trist.

Bara under de senaste två åren har jag börjat och slutat ett antal saker, för att nämna några;

  • Virkning
  • Stickning
  • Gitarrspelande
  • Spanska
  • Träna
  • Måla

Ja, även att måla, tråkigt nog. Idag var jag på väg att ta fram skissblocket men jag bara kände prestationsångest. Helt sjukt ju. Det är ju inte direkt så att man är någon Picasso! Och att måla ska ju bara vara roligt och befriande =P

Men ja.. Samma sak har det ju varit med allt annat. När jag har känt att jag fått flyt i det jag gör så lägger jag av. När jag kände att jag kunde virka utan att anstränga mig slutade jag. När jag kunde sticka utan att hela tiden kolla på stickorna gav jag mig. När jag kunde de flesta ”betydande” ackord gav jag upp och nu när jag målat ett par tavlor får jag ångest.

Varför varför varför?

Vad är det som gör att jag hela tiden måste prestera bättre? Varför är jag så rädd att misslyckas? Den enda som dömer mig är jag jag själv?

Det är höll nästan på att ta udden av den mediala cirkeln jag går också. Jag bara kände att jag måste prestera. Jag måste bevisa att jag visst kan. Men what the fuck?! För vem? För vem måste du bevisa det för? S U C K

Detta kan gå så långt att jag från dag till dag kan känna att jag måste städa lite bättre. Lite snabbare. Bara för att bevisa att jag kan  superstäda ett helt hus på en timme. En timme. Va? Varför inte låta det ta en dag? Ta sakerna som de kommer?

Lösning på detta? Någon?

Söker bröllopsklänning.

Jut nu ligger jag i soffan och söker bröllopsklänningar. Men det är svårt. Riktigt svårt. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte fick den klänning jag hittat.

Jag kan inte riktigt komma i underfund med vilken stil jag vill ha. Ena sekunden vill jag ha en stilren och enkelt klänning för att i nästa stund vilja ha en riktigt prinsessklänning. En med tyll, spets och hela paketet!

Det ligger typ 30 bröllopsmagasin på bordet och jag blir bara mer och mer fundersam. Att det ska ska vara så svååårt!?

Tur att vi fortfarande inte satt något datum. Jag hade stressat ihjäl mig. For sure. Så bäst blir det nog om jag först får hitta min drömklänning, fixa tema osv så att allt är klart. Och sen bestämma datum! ;)

När benen inte bär.

Idag så var det tänkt att jag skulle ut på en powerwalk på 30min. Men det gåååår inte =P

Jag har sån sprängande huvudvärk att jag skulle kunna självdö. Och jag har grym träningsvärk i benen sen i tisdags. Inget att skylla på kanske men skulle jag ge mig ut nu med denna h u v u d värk tror jag att jag bara skulle komma halvvägs och sen måsta dö och hur skulle jag då ta mig hem? Så vi byter vilodag denna vecka helt enkelt. Inget att ha ångest över. Punkt.

365 dagar sen du dog.

Idag, på dagen, är det 365 dagar sen Kyrkoryks Zantina lämnade detta liv för ett annat.

Hon fick tyvärr inte välja detta själv :'( Om det var en olycka eller vad det nu var..

Jag saknar henne.

Varför är det alltid så att man hela tiden kommer på saker man borde sagt och gjort när det är för sent?! Jag önskar mig gång på gång tillbaka till den dagen då jag lät mitt nyfunna intresse för killar och fest gå ut över Sannie. Jag önskar mig tillbaka bara för att få göra om och göra rätt. Från att ha varit i stallet nästan dygnet runt till att endast vara där 1-2h är fel! Och inte nog med det, oftast under de timmarna jag var där var  jag jättestressad för jag ville ju så gärna vara mina ”vänner” till lags och inte be dem vänta när vi skulle hitta på saker. I stället fick min allra bästa vän vänta, min häst :'(

Jag blir så ruskigt arg på mig själv när jag tänker på detta. Det här är en av de eviga ångesttankarna jag aldrig kommer att bli av med. Jag blir så arg och ledsen att det sprutar tårar ur mig bara jag skriver om det.

Fina, fina Sannie.

Självklart var det inte så alla dagar, att jag stressade igenom allt och inte tog mig tid. Men jag önskar att det var mer som åren i början hela vägen ut. När man v e r k l i g e n tog sig tid.

Jag är dock glad över att lilla Wilma red henne, tävlade med henne och bara mös med henne under tiden då jag inte gjorde det. Sannie lyste åter upp och verkade trivas som fisken i vattnet :)

Alla har vi ett beroende!

Eller? Säg Ja. Pretty, pretty please.

Mitt är som ni säkert vet, att shoppa. Speciellt skor.

Jag försöker verkligen jobba på det. I do. Men ibland faller jag ur och gör en sån där idiotbeställning på sex par skor. Jag kan inte begripa hur det händer. Extra krydda är att det nästan alltid händer när vi har som minst pengar. Det är som att jag gör någon slags revolt i ren frustration =P

Nästan som en robot går jag till börsen och plockar upp betalkortet, knappar in siffrorna och sen är det klart. Jag känner mig som en brottsling. Så om det nu var för att lätta lite på min vardagliga ångest fick jag helt plötsligt 10 gånger mer. Om än att den släppte för ett par sekunder. Men ooh, de där sekunderna är ljuvliga.

Nu när jag fått paketavin känner jag mig som en knarkare som inte vill berätta för familjen. Jag skäms. Jag ska skicka tillbaka skorna. Men jag måste hämta ut dem först. Idag har de lagat på posten i 11 dagar för att jag inte vill hämta dem. Jag vet ju att jag gör fel. Så varför är det så svårt att sluta?

Mattias vet dock om detta, så jag döljer det inte. Men vad hjälper det? Dubbel ångest.

Fansjävlaskit.