Förlossning Vilde

06.30 på onsdag morgon skrev vi in oss på BB. Vi fick gå in på sal 11 för att jag skulle duscha och byta om till den fina vita skjortan man får ;) Sagt och gjort. Jag skrubbade mig duktigt ren med Descutan som för övrigt luktar ren sprit. Strax efter 07 kom en BM och informerade om att OP var redo och att vi skulle ner för förberedelse. Jag fick åka säng =) Vi kom ner till förberedelse och de satte dropp, två påsar vätska och en påse glukos, det var det som skulle in i kroppen innan OP påbörjdes. Vi fick en massa information om vad som skulle hända och sköterskan gav Mattias ett ombyta med gröna kläder! Klockan hade nu blivit 0815 och sköterskan trodde att bebis skulle vara ute strax innan 09.

 

En liten stund senare kom narkossköterskan (som var en han) och hämtade oss. Vi rullades in på OP salen och den började fyllas med folk. Det är rätt många som är involverade i ett snitt kan jag lova.

Hur som helst, de tippade OP bordet lite åt höger och sen skulle de försöka sätta EDA. Lättare sagt än gjort när man är en fet gravidkossa med ryggskott. Det var jättesvårt att krumma tillräckligt just eftersom jag hade så fruktansvärt ont. Men till slut gick det och jag började domna av. Först verkade det som om EDAn tagit helt perfekt men efter en liten stund kände jag hur det kröp allt högre och högre.  Började må lite illa och de tippade upp bordet vid huvudänden för att EDAn skulle rinna tillbaka neråt. Tack säger jag för det var riktigt obehagligt. =P Kort därefter skrattar Dr. A till och säger att bebis verkligen kommer att göra skäl för sitt namn, för hela magen rörde sig fram och tillbaka!  Sen meddelar Dr.A att hon börjar. Jag känner att det bökas på men det gör inte ont. Sen känner jag världens tryck mot magen och det börjar slörpa i slangarna. Hon hade kommit ner så att vattnet gick. Tydligen hade jag jättemycket vatten! Det trycks än mer och jag tyckte det kändes som om de försökte kväva mig med tyngd. Sen, vips var han ute. Bebis skrek och jag höll på att svimma av lycka.

 

Rutinmässigt bar de ut honom till rummet bredvid på direkten, där rensar de luftvägarna och klipper till navelsträngen. Mattias följde självklart med och fick göra detta! =)

Jag minns att jag låg kvar och undrade när de skulle komma tillbaka, sen hörde jag att de skulle ringa ner barnläkaren, fort. Lite orolig blev man ju så klart då men jag försökte tänka att allt var i sin ordning.  Tiden gick och de kom inte tillbaka med bebis. En sjuksköterska kommer in och meddelar mig att bebis har svårt med aningen och svalt en del fostervatten. De skulle ta upp honom på Barn för att sätta syrgas och motstånd på andningen, CPAP. Ok, bra då vet jag vad som händer iaf. Jag och Mattias har ju fått en väldans mycket info om just detta och jag var ju beredd på att det kunde hända så huvudsaken att jag fått veta vad som står på.

Dr. A forsätter att sy ihop mig men är lite bekymrad över att livmodern inte riktigt vill dra ihop sig. Jag får ihopdragande medicin i droppen och hon syr klart. Jag rullas sen upp på BB, fylld av morfin och med ett blodvärde på strax över 70. Jag mår illa. Vill bara andas syrgas och sova. Kan dock inte sova. Mår för illa. Det gör ONT.

Jag ligger på BB själv medan Mattias är på Barn med Vilde. Han kom ner en sväng vid 11 för att kolla läget med mig och berätta vad de hade för sig uppe på barn. Han berättar att alla påpekar vilken otroligt fint barn vi fått och jag ser hur det lyser ur ögonen på honom =) Han sätter sig med mig ett tag men jag förstår att han vill gå upp igen. Efter en liten stund kryper det fram, ”Gumman, kan jag gå upp?” Absolut!!! Jag låg ju ändå bara i ett töcken av all medicin.

Jag fick tre stora 1g alvedon, 2 Citodon och sen morfin i droppet för att försöka minska smärtan. Det gick inte. Så efter en stund fick jag ytterligare en spruta morfin muskulärt. Det var det enda som lindrade. Nackdelen är ju att man blir så mosig och inte kan tänka riktigt klart.

Smärtan jag upplevde var intebara pga snittet. Där har jag inte spec. ont utan det var eftervärkar och att jag fick medicin som gjorde att livmodern var spänd hela tiden. Vanligtvis behöver man inte det och då gör det heller inte lika ont.

Tiden gick och klockan började närma sig 16. Jag önskade att jag fick känna som Mattias gjorde. Det syntes på honom hur stolt han var medan jag inte ens hade fattat att vi fått barn. Jag hade ju inte fått träffa honom, än mindre hållit honom, våran son. Jag kände mig lite snuvad på konfekten om man säger så. Speciellt när Mattias kommer och visar söta bilder där han får mata bebis.

Vid 17 så går Mattias upp igen och jag känner redan efter ett par minuter att jag MÅSTE få träffa mitt barn!! Ringer efter en sköterska och frågar om hon kan köra upp mig. Tyvärr, finns int personal till det. Ringer till Mattias, han svarar inte. Få lite panik. Men efter 40 minuter kommer Mattias ner igen och jag säger att jag vill åka upp. Jag har vid det här laget så ont i magen att jag mest bara vill dö. Men, söta Mattias rullar upp mig på Barn och jag får äääääääntligen träffa Vilde. Det är den absolut sötaste ungen jag någonsin sett!! Och det finns inget gulligareän när han gnyr.Det är som ljuv musik i mina öron! Jag titta på honom ett tag och sen lyfte en BM över honom på mitt bröst. Han började picka lite som om han ville suga så vi testade en sväng. Det var myyyyys =) Tyvärr fick jag än mer ont i magen så jag började akutkräkas. Det var fruktansvärt!! Men efter en liten stund gick det över och vi kunde fortsätta mysa. Bara en liten stund iof för sen var vi tvungna att rulla ner på BB igen och Vilde skulle tillbaka till CPAP:en.

Nere på BB försökte jag vila ensväng men det gick halvdåligt. Mattias gick upp till Vilde igen och jag fick mer smärtstillande. Runt 20.00 ville jag åka upp igen men när BM skulle styra iväg oss möts vi av Vilde och Mattias i dörren. De skulle få vara nere med oss till 22.00! De skulle precis lägga honom på mitt bröst igen men så började jag akutkräkas igen =( Kräkas av smärta, det var det som hände. Jag lugnade ner mig och fick tillslut upp honom till tutten, medan han snuttade så sondade Mattias. 30ml fördelat på en halvtimme.

När klockan sen närmade sig 22 fick Mattias och Vilde åka upp på Barn igen. De skulle kolla alla värden och se om Vilde skulle klara sig utan CPAP på natten. Tyvärr gjorde han inte det och Mattias fick sova själv, liksom jag. Och vilde. Alla tre i olika rum =P

Jag hade otroligt ont i magen nu igen och fick en ny spruta morfin strax innan 24 för att kunna sova. Tack och lov för det. När dessutom det sammandragande droppet var slut kände jag på en gång hur smärtan lättade.  Det var skön natt fylld av saknad och längtan dock.

08 i morse kom de ner med Vilde till mig för han ville snutta på bröstet. Han hade kvar sonden och fick ytterligare 30ml ersättning. Efter en stund kom Mattias också ner =) De berättade att Vilde skulle på koll igen klockan 09 och att jag då bums skulle upp och gå pga blodproppsrisken.

Så medan grabbarna var på koll tog jag mig en dusch. Det gick rätt bra. Över förväntan iaf. Jag kan ju säga att man inte direkt känner sig så fräsch efter ett snitt =P

En stund innan 11 kom mina hjärtan tillbaka, Vilde har hitills fått sondning 08, 11, 14, 17, 20. Men den här gången hade de tagit bort sondslangen och berättade snabbt för mig att han nu fått permis till kvällen!! Jag skulle alltså få ha honom hos mig heeeela dagen och eventuellt natten om det gick bra! =) LYCKA!

Försökte mata med enbart tutte vid 11 men pojken vill bara sova och snutta. Försökte igen vid 1230 men med samma resultat så nu kommer han att få tillägg och jag kommer att få pumpa bröstmjölk med maskin så länge han inte suger ordentligt..

Bebisbubblan har fortfarande inte blivit helt rosa, det känns lite overkligt att han faktiskt är min men jag hoppas att det ger med sig snart. Nu när jag får ha honom hos mig på heltid.

Ibland tänker jag på om han hade kommit i vecka 24, då hade han inte klarat sig. Med tanke på att han behövde CPAP:en nu i vecka 39 trots att han fått kortisonet x2. Jag är så enormt tacksam och glad över att han stannat inne hela vägen och nu finns hos oss livs levande. Men det är otäckt att tänka på vad som skulle kunna hänt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s