Ultraljud på hjärtat och EKG.

Vi var nyss och gjorde ultraljudet på frökens lilla hjärta.

De såg inget direkt avvikande men hennes högra lungven var lite trängre än den vänstra och hade därför ett högre tryck. Gränsvärdet var 2 och Elva låg på typ 2.1 men det var ändå ok. Sen visade det sig att hon hade kvar en ”bebisklaff”. Men det gör heller inget och ska inte påverka henne. Vi kommer ändå att få göra en ny koll på hjärtat om ca 3-4 månader för att se så att allt fortfarande är ok. Skönt!

Vi har även fått svaren från EEG och ultraljudet på hjärnan. Där fanns det ingen abnormitet öht. Hurrey!! :) Blodproverna visade heller inget konstigt och det enda vi har kvar att göra nu är magnetröntgen i Örnsköldsvik. Skulle Elva får mer ryckningar/kramper så ska vi dock genast höra av oss!

Annonser

Min dotter är ingen nåldyna!!!!!

I natt när de kom och skulle ta blodprov på Elva höll jag på att få spader! De stack henne fyra gånger i handen (med nål) utan att få något blod. Sista gången stack de dessutom sönder henne. Jag fick nog och sa att nu får de allt ta ett stick i foten (ni vet ett sånt där litet stick som man får i fingret vid blodprov) och sekunden senare hade de sitt blodprov.

Varför fortsätter de och försöker gång på gång när det inte fungerar!? Varför inte pröva något nytt redan innan de stuckit sönder henne? Hur skönt tror de att det är för en liten bebis att få en nål i handen? Det gör ju nog ont för en vuxen när de sticker fel och tar om flera gånger =P

Jaja, just nu ligger vi och väntar på att få göra ett ultraljud på hjärtat.

När det är gjort väntar vi bara på svaren och sen får vi se vad som händer.

Skulle vara skönt att få komma hem nu. Elva har inte haft några ryckningar sen igår så vi håller tummarna för att vi blir utskrivna och att vi får göra magnetröntgen i Övik.

Igår när Elva fick ryckningar så hade vi turen att ha överläkaren bredvid oss så hon såg hur det utvecklade sig. Dvs att det började som små sömnryckningar och sen övergick i lite yvigare ryckningar. Hennes slutsats av det var att det inte var någon fara, i alla fall inte som det såg ut i början. Det var dock lite misstänksamma rörelser i slutet men absolut inte så att hon ville sätta in kramplösande medicin.

EEG.

På Klinfys.

Min lilla duvunge i pappas skyddande famn <3

Så där, nu har vi gjort EEGt.

När de gör detta test så sätter de upp till 20 små elektroner runt om huvudet och sen mäter de hjärnans elektriska aktivitet under ett par minuter. Sen tänder de en lampa som blinkar i olika impulser. Så gjorde de iaf på Elva!

Blåsljud på det lilla hjärtat :(

Överläkaren var här för en stund som och kollade igenom Elva. Hon tyckte sig höra ett blåsljud på hjärtat :(

Så vi blir kvar i i Sundsvall för ytterligare testet. Nu ska det göra EEG.

Jag vet att det är ganska vanligt med blåsljud på spädbarn och att det oftast växer bort. Men man kan inte låta bli att bli lite orolig :(

Ice breakers!

Idag när vi satt och väntade på våran tid till ultraljudet så kom Icebreakers hit (Sundsvall sjukhus, barnavdelningen) och skrev autografer! De skänkte även en massa leksamer om jag inte misstar mig nu. Tyckte de sa något om det? :)

Barnen här på sjukhuset blev i alla fall alldeles till sig! Några av sköterskorna också, haha! ;) Det var full rulle på folket och det bjöds på kaffe och bulle.

Jag vet inte om det är den nya mammanerven som spökar eller vad det är, men när ett av barnen fick en kram av sin favoritspelare (som hon även gjort en teckning till) började jag nästan gråta. Tjejen försökte även få fram ett litet tal men det gick som inte, hon var alldeles för glad och grät lyckotårar :)

Vi tog aldrig några autografer. Men nu så här i efterhand kanske man skulle gjort det? Vilde hade kanske tyckt det varit roligt att ha sen när han blir äldre..

Ferinject Infusion!

Järn, intravenöst. Perfekt :)

Nu väntar vi bara på effekten. Jag bör känna skillnad runt nästa vecka och det peakar alldeles runt förlossning sen avtar det ytterligare sex veckor som jag förstod det. Ferinject verkar alltså under ca 10 veckor. Detta till skillnad mot Hemofer, då man känner mer effekt på en gång men det är inte lika långtidsverkande.

Men att 20 ml Ferinject kostar 2000kr MED högkostnadskydd fick mig att må lite illa. Det är verkligen pengar vi inte har samtidigt som jag verkligen behövde infusionen. Sura rabarber minsann.

Hemma.

Hejsan hejsan.

Idag klockan 13 var jag som ni vet till doktorn. Först till BM och därifrån blev jag direkt skickad till förlossningen. Lite samma visa som med Vilde. Fast den här gången var det fostervatten som läckte. Så på förlossningen gjordes UL för att se att det sfortfarande såg ok ut. Och vet ni, det gjorde det!! :) Vi fick dessutom bekräftat att det är en liten flicka vi väntar!! :D Sen sa läkaren att under nästa snitt kan vi ta borde det gamla för att få en finare läkning, hurrey!

På ULet så vinkade skruttan fint åt oss och doktorn tyckte att jag hade blivit underskattad i måtten tidigare av BM. Men det är ju så svårt det det där att mäta exakt. Man måste sätta måttbandet precis på samma ställe som förra gången liksom och jag ju nu mitt i allt bytt BM till Lena som var med oss på BB.

Måtten jag fick idag, vecka 26, var följande;

SF: 23
Blt: 115/70
Flj: 150
Viktuppg: 12/13kg
Sockret var kanon men jag minns inte siffrorna och urin var UA.

För att jämföra dessa mått med Vilde var dessa;

SF:25
Blt: 90/60
Flj: 148
Viktuppg: 10kg

GLAD PÅSK!

Svaret från Vildes ögondoktor :'(

Våran fina Vilde prins har ärvt ett av mammas synfel. Astigmatism, dvs brytningsfel. Och ganska gravt. Nu kan det räta till sig eftersom han är så liten men man vet ju inte. Vi ska på ny koll till hösten och har det inte blivit bättre måste det åtgärdas för att det inte ska påverka synen permanent. Hade Vilde haft detta fel vid 4 år ålder hade han sett jättedåligt. Så det var en himla tur att vi ändå bokade en koll av ögonen. Varför vi ens kom på tanken var ju för att både jag och Mattias har nedsatt syn. Och bokar man inte en koll själv (via bvc) så är det inte förrän vid 4 år de märker eventuella problem. Så nu har vi ju vunnit 3 år i stort sett! :) På tre år kan man göra mycket för synen!

Astigmatism är också den medicinska benämningen på det synfel som orsakas av en onormal krökning av hornhinnan. Den vanligaste orsaken till astigmatism är en rubbning i ögats tillväxt.

Lilla korvprinsen. Fy vad jag känner mig skyldig :'(

Svar på biopsin.

Jag fick svar från biopsin vad det var jag hade på bröstet och det jag nu har under foten – En blodkärlstumör! :O

Det låter ju helt sjukt men det är inte så farligt som man kan tro. Som jag förstått kan man jämföra det med ett smultronmärke på bebisar typ.. Hemangiom.

Googlar jag det ser det dock ut som ett Pyogent granulom.

Rödaktig, lättblödande ”knuta” i huden, bestående av rikligt med nybildade kärl omgivna av en lucker stödjevävnad. Utvecklas som ett inflammatoriskt svar på skada eller lokal irritation.

Det kan räcka med ett sticksår efter en spruta, t.ex. varvid granulationsbildningen triggas igång. Tillväxer tämligen hastigt. Basen tenderar att smalna till en ”hals”. Det pyogena granulomet kan infekteras (Pyogen kan ungefär översättas med: ”varbildande”.) Namnet ”granulom” syftar på att tumören består av en inflammerad, rikligt kärlinnehållande granulationsvävnad/omogen bindväv, vilket är kroppens sätt att fylla ut håligheter och sår.

Typ samma som hemangiom, fast lite annorlunda.

Min kära doktor :)

Karin Almroth. 

Hon är den enda läkare som jag verkligen litar på till 100%. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för all hennes hjälp som jag fått under och efter graviditeten.

Jag var där idag igen, på efterkontroll. Karin tog även cellprov. Detta är ett prov som jag dragit mig för att göra sen förra gången då det visade sig att jag hade grava cellförändringar och fick göra en operation under narkos för att ta bort dem. Det var ca fyra år sen. Jag har helt enkelt inte kunnat förmå mig att gå på kontroll efter det, jag har inte vågat. Men nu när jag har fått Karin gick det bättre. Hon har iof fått tjata och tjata på att jag ska göra det. Jag vet att det är superviktigt, speciellt när man haft cellförändringar, då ska man ju göra koller minst en gång om året men vad ska jag säga.

Nu är det iaf gjort och jag hoppas att de fick bort allt när de opererade, för det var ”med snäva marginaler”.

Ivrig!

Jag vill så gärna posta v 37 nu men det får vänta ett par dagar till så det är mer på riktigt! :) För det är ju saker som SKA/KOMMER att hända i vecka 37 och inte saker som redan hänt =P

Satt precis och retade upp mig på den där BM som jag tycker är så konstig. Hon skämtar om helt fel saker och säger så konstiga grejer. Vi klickar verkligen inte. Hoppas hon är ledig den 18e =P Jag minns första gången vi träffade henne. Det var efter att vi fått missfallet konstaterat och skulle boka in en ny tid för att se så att kroppen stött ut allt. Hon körde sitt rejs redan då och skämtade på medan jag var helt förkrossad. Det var en skål med jordgubbar på hennes bord och hon såg kanske att jag svepte med blicken över dem i ren panik över att inte veta vad jag skulle titta på för jag klarade inte av att möta hennes blick. Då sa hon lite käckt – Det här är mycket vanligare än man tror.. Men du kanske vill ha en jordgubbe i alla fall? MEN NEJ, JAG VILL HA EN BEBIS, INGEN JÄVLA JORDGUBBE!!!

Igår var det lite samma sak.. Hon drog skämt som varken jag eller Mattis fattade och när Mattias frågade om vi skulle komma in 0630 eller 0730 den 18e blev hon typ irriterad och sa att hon nyss svarat på det. Fast det hon sagt var att snittet skulle göras runt 0730. Så då skulle vi förstått att vi skulle komma in 0630 för att duscha då eller? Tydligen, för hon menade på att ”Hur skulle vi annars hinna duscha dig och sätta kateter, eller är du en av de känsliga som ville ha katetern efter bedövning?”. Va? Ursäkta? Ja, jag är väl en av de känsliga som vill ha bedövningen först, det står i journalen. Då säger hon slätt  ”Ja, men du vet att det är många fler som står och tittar då?” Hello!! Vadå står och tittar, det tror jag ju knappast. Jävla skit. Ibland blir jag bara så förbannad på hur man blir bemött. Jag intalade mig själv att släppa hela samtalet med henne när jag var på väg ner till bilen igår men tydligen har jag inte lyckas med det.. =P Jag skyller på graviditetshormoner för jag brukar annars inte vara långsur. Och vissa människor går helt enkelt inte ihop.

Men nu, när jag fått ur mig det tänker jag inte ägna några fler tankar åt henne. Punkt.

Jag känner mig för övrigt rätt pigg idag, klockan 12 ska jag vika undan allt i tvättstugan och flytta Mattias kläder till en ny byrå. Sen ska jag försöka vakuumförpacka det STORA täcket :) I em blir det kalas på Björnavägen, Mattias yngre bror fyller nämligen år idag! Stora Grattis till honom! :)

Gud vad jag längtar till bebis kommit och jag får ta tag i träningen igen. Jag saknar mina vikter, jag saknar CX:en och jag saknar mina tajta former. Jag saknar mina starka armar och min perfekta rygg. Jag saknar mig själv och jag längtar efter bebis! Jag ska dock försöka att inte lägga allt för stor press på mig gällande ”komma i form” stressen. Jag tänkte köra lite på Nio månader upp, nio månader ner. Tar det längre tid än det så är det bara så. Acceptens. För jag kommer aldrig att vara en av dem som kommer i sina gamla jeans efter en månad. Jag kommer inte ens komma i mina största jeans efter en månad, haha :)

OP tid bokad

Med blandade känslor.

Vi åkte ju upp till Dr. A och visste att hon ville lägga snittet vecka 39. Men hon hade lovat mig v38 (alltså 38+). Så vi hade ju ställt in oss på endra 16e eller 18e Maj. I min hjärna var det iof bara den 16e som fanns eftersom jag inte skulle få den 11e, hur mycket jag än ville och Dr. A mer eller mindre redan lovat den 16e.

Mötet gick fint, hon kollade så att jag inte öppnat mig och vi fick tid den 16e (men det skulle inte bli Dr. A som skulle lägga snittet) och vi skulle precis gå därifrån. Alla glada. Då kommer två andra bm/läkare/op eller vad de nu var in och säger att det inte alls blir bra med den 16e eftersom det är så många som ska OPas då och att det inte finns någon plats för varken mig eller Mattias. Så de börjar prata om 23e. Jag får panik. Det går inte. Jag vill inte. Dr A ser hur paniken griper tag i mig och försöker förklara för de andra att det inte går att skjuta på en vecka till. Jag brister. Det sprutar tårar, jag hade ju ställt in mig så hårt på den 16e nu (även om jag tror att det kommer att starta själv innan) Då säger de att de kan lägga snittet den 13e. Men hallå, FREDAG DEN 13E ?! Neeeeeeeeeej!!! Då lägger de upp den 11e men Dr. A är snabb på att flika in att hon vägrar lägga snittet så tidigt. Efter mycket flyttande och trixande blev det till slut den 18e Maj och då kommer Dr.A själv göra snittet.

Jag tycker ju allt kring förlossningen har varit jobbigt och jag blir superlätt stressad över det. Känner jag att jag tappar kontrollen tappar jag det helt. Jag VET att de har räknat fel och nu blir ju snittet i 39+1 för mig (i vecka 40!!!) men 38+3 för dem.. Jag hade så gärna velat haft det den 11e. Absolut senast den 16e :( Två dagar kanske inte är något att haka upp sig för men för mig känns det som om de ha lagt till tre extra veckor =P

Hur som helst så kommer nu bebis planerat 07.30 på Eriks dag den 18e Maj, om inte tidigare.

Upp på förlossningen!

Vid 10 i morse åkte vi in på förlossning för att kolla så att allt stod rätt till med bebis. Inge värkar eller så, men heller inga fosterrörelser =/

Körde CTG i 30 minuter och det såg bara fint ut. Bebis måste ha sovit stenhårt. När vi höjde ljudet på CTG apparaten vaknade han till liv och slog nästan knut på sig själv :) Skönt att han kom till liv!

Jag brukar inte göra så här, ringa till förlossningen och kräva en en koll. Men i natt kändes det superkonstigt i magen, tomt lilsom. Och sen när jag var upp och han inte buffrade runt som vanligt när jag la mig igen tyckte jag det var lite konstigt. Försökte trycka på honom för att se om han skulle flytta på sig men icket. Försökte ignorera det hela och somnade om. Men i morse när jag vaknade igen och det var absolut noll rörelser hur mycket jag än buffade, tryckte, rörde mig eller drack vatten blev jag orolig.

Ringde in och hörde men de sa bara att det inte är någon fara och att man bara behöver känna rörelse EN gång per dag. Va?! En gång per dag?? När bebisen dessutom varit rena rama karatekid hela graviditeten, då tycker inte jag att det känns ok att bara känns rörelser EN gång per dag =P Stod på mig och bad om en koll :)

Nu var ju allt tack och lov bra men jag hade tydliga SD (som jag inte kände av öht) under mätningen och vi skulle höra av oss om det hände något mer.

Vecka 36

35+4 :) Jag postar!

Var hos BM idag. Det gick bra. Bebis har inte fixerat sig. Men har huvudet neråt och benen åt vänster den här gången. 138 BPM. Mitt HB är fortfarande väldigt lågt, 105. Socker 5.6. Mitt blodtryck var ungefär som det brukar vara 110/70 och SF måttet var 34cm, en centimeter mer än förra mätningen. Jag hade gått upp ett kilo sen sist. :) BM tror att det är en lite större bebis än 35+4 måttet, och jag håller med för jag tror att det är en 36+2 bebis idag!! De måtten stämmer så mycket bättre om man kollar på den där snurran och läser veckoinfon!

Vecka 36 


Kroppen: Nu är du på upploppet. Din livmoder når förmodligen upp till revbenen. Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare. Det beror på att livmodern trycker på urinblåsan. Det kan däremot bli jobbigare att gå – för en del kan det kännas som om bebisen är på väg att ramla ut! Även om det är lättare att andas är det inte ovanligt att du känner dig lite ledsen och irriterad vid den här tiden. Du sover förmodligen dåligt, har ont i ryggen, känner dig stor, blir andfådd av ingenting och svettas mer än vanligt. Allt det här är helt normalt, även om det inte är någon direkt tröst. Nu kanske din vikt stannar till förlossningen. Kolostrum eller råmjölk kan läcka ur dina bröst fast bebisen ännu inte är född. Glöm inte att börja ladda med kolhydrater. Pasta är bra mat inför förlossningen. Tankarna rör sig säkert mer och mer kring barnet kanske känner du oro inför förlossningen. Men en dag finner du att längtan efter att träffa barnet har tagit överhanden och att eventuell rädsla har bytts ut mot längtan efter förlossningen. Runt vecka 34–36 lägger sig barnet vanligtvis i rätt läge och håller sig där.  När du besöker barnmorskan kommer hon att kontrollera hur bebisen ligger. Denna information skrivs in i din journal så att de vet din historia när du kommer till sjukhuset för att föda.

Barnet: Bebisen lägger fortfarande på sig – ungefär 28 gram om dagen. Nu väger bebisen ungefär 2,4 kg och är cirka 46 cm lång. Barnet lägger på sig extra mycket fett i ansiktet och dessutom har sugmusklerna utvecklats vilket gör att fostret har ett rundare ansikte. Hjärnan är färdigutvecklad. Kalcium från modern har gjort fostrets skalle hårdare men den är fortfarande så mjuk att den kan deformeras under födseln när bebisen pressas igenom slidan. Men efter några timmar eller dagar är huvudformen tillbaka till det normala. Om du väntar ditt första barn ligger det troligtvis i rätt position nu, uppochned. Tycker du att bebisen rör sig något annorlunda jämfört med tidigare? Det kan bero på att det är trångt därinne, men är du minsta orolig prata med din barnmorska. Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom din kropp absorberar en del av det. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt ”jag” eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar. I den här veckan har din bebis nästan helt växt i sin skrynkliga hud. Huden är jämn och fin eftersom fettet under huden nu är fullt utvecklat. Ansiktet är lite rundare och huvudets diameter är runt 90 millimeter. Nu kan din bebis i stort sett göra allt som en nyfödd kan.

BM besök igår!

Bm besök igår. Fick inte min utlovad förlossningsplanering. De sköt på det två veckor till =P Känns inte alls speciellt roligt.. Men hur som helst så lutar det mot den 16e Maj. Men som jag sa tidigare tror jag att det börjar av sig själv en vecka innan =P

V 33+0 = SF 33cm (lite över mittkurvan), HB 101, bebis hjärtljud 140bpm och mitt blodtryck var 110/75. Bebis låg med huvudet neråt. Behöver jag säga att BM INTE gillade mitt blodvärde.

Konstigt att jag senaste veckan faktiskt känt mig bra mycket piggare än förut?

Träffade även Dr. A som mätte tappen. Den var sluten och 2.9 cm. Hon frågade hur vi hade haft det på badhuset och om det var lugnt i magen. Jag sa som det var, att badhuskvällen var en av de bästa kvällarna under hela graviditeten för jag hade inte haft en enda känning. Hon sa att jag behövde träna meditation och mindfullnes. Lite roligt att det var exakt vad min mamma sa sist jag pratade med henne. Jag har väldigt lätt att stressa upp mig. Och bara det ger ju glöd till SD och FV. Doktor A tyckte även att vi skulle åka till relaxen en gång till innan bebis anländer. JA TACK :)

Jag frågade henne om jag skulle fortsätta med Bricanylen efter v34 (34+6) och det tyckte hon. Skönt. De har ju faktiskt en viss effekt på mig och oftast lugnar de onda SD ner sig en aning efter en tablett. Jag ser ju gärna att bebis stannar i magen till minst vecka 37+0.

Doktorsbesök och snart BM.

Hallå hallå!

Har nyss kommit hem från besöket hos Dr. A. Hon mätte tappen och frågade lite om hur jag mådde. Tappen såg fin ut, 3.2 mm. Ingen märkbar förändring trots mycket värkar i helgen. Så det var ju jättebra! Vi har fortfarande sexförbud och jag ska ta mina bricanyl som vanligt men om två veckor kanske det blir ändring :) Ska iaf på nästa mätning då och Dr. A sa att om den fortfarande håller sig sluten (tappen) får vi passa på att mysa med varandra innan bebis kommer för sen lär det inte bli så mycket av den varan, haha. Vilken hejjig läkare hon är :)

Hon tryckte dock på att jag måste ringa in om jag får så där ruskigt ont även om det är på natten. För man ska inte känna så. Och det är bättre att de gör en extra koll än att vi plötsligt märker att vi är mitt upp i en förlossning. Och det är ju faktiskt sant. Jag måste sluta vara så tjurig och ignorant mot kroppen!

Vi såg också att bebis visst ligger med huvudet neråt men boxar med händerna in i ljumsken på mig. Märkligt att jag inte känt en enda spark upp mor revbenen?

Klockan 16 ska vi iaf på BM besök och mäta magen samt ta blodtryck och allt det där. Har de senaste dagarna känt mig så fruktansvärt svullen i fötterna, vaderna, fingrarna och ansiktet. Hoppas att jag inte har något strul på något av testerna.

Och föresten, vad roligt att ni faktiskt tog er tid och skrev ett par rader om er själva. Jag blir jätteglad :) Spejjar in på alla bloggar och har konstaterat att många av er kommer från Maj trådarna på FL :)

Så tacksamt!

De ringde nyss från BM mottagningen. Det var barnmorska Eva som ringde upp. Hon är snäll, fin och förstående. Det är alltså tre Bm/läkare som jag klarar av. Det är hon, Isaksson och Almroth. Inget illa om de andra så, men vi klickar inte och det blir bara missförstånd och oklarheter. (Jag har så klart inte träffat alla, men av de jag har träffat eller pratat med) Hon ringde iaf för att kolla så att jag var lugn och frågade vad det var jag undrade över.

I vilket fall som helst så berättade hon att känslan jag hade var rätt vanlig och att jag inte borde oroa mig. Hon trodde inte att bebis låg med huvud neråt utan i säte eftersom jag i stort sett bara känner rörelser neråt. Att jag mår illa kan bero på att bebis trycker på en del nerver. Att magen sjunkit var inget jag skulle oroa mig över men jag skulle vara uppmärksam om det händer något mer. Jag skulle inte tveka att ringa till förlossningen nu under helgen och hon skulle gå och prata med Dr. A. Detta var allt i motsats jämfört med förra samtalet. Detta var både lugnande och informativt. Hon tog sig verkligen tid och försäkrade sig om att jag fått svar på alla frågor.

SKÖNT! :)

Comeback!

Hej.

Förlåt att jag har låtit er vänta men jag har bara varit så trött på datorn så jag gav mig själv datorförbud ett tag. Ni är så söta som skriver och frågar vars jag är. Guld till er!

Jag tänkte uppdatera så fort jag hört något av BM men nu har det ju inte blivit så =P Jag har dragit ut på att ringa dit, men tog faktiskt tag i det och ringde idag. Sista gången jag ringer dit. Måste jag ringa en gång till så blir det Mattias som får sköta det. Jag blir bara upprörd.

Jag ringde igår efter att flera bekräftat det jag själv tyckte ”att magen sjunkit väldigt låg, väldigt snabbt”. Jag har inte behövt påpeka detta utan de har själva bara spontnat sagt det. Eftersom Dr A har sagt att jag ska ringa in så fort det händer något öht så fick jag ju till slut lov att göra det.

Jag ringde som sagt först igår, men de hann inte ringa upp innan de hade stängning. Ringde därför nu i morse igen. Blev uppringd och sen frågade hon vad det gällde.

Jag berättade att min mage har sjunkit och att jag känner mig lite illamående. Att det trycker nedåt på ett sätt jag inte känt förut och att det är rätt mycket rörelse väääldigt långt ner. Tänk där blygdbenet börjar.  Att jag har rätt kraftiga sammandragningar men äter bricanyl och att de inte är regelbundna SD. Jag sa också att det återigen känns som en jättetampong som sitter fel mellan benen.

Berättade även att jag inte har speciellt ont men att det är obehagligt och jag frågade om det kan vara så att bebis sjunkit ner och kanske ligger med händerna för ansiktet och att det är det som känns som små stick (när han rör dem)?  Håller han kanske på att fixera sig och därav trycket?? Är det vanligt i vecka 29+2? Ska det kännas så där??

Jag förklarade även hur det har varit tidigare, att jag blivit inlagd tidigare och att jag Dr A sagt att jag måste ringa in om det händer något. Vad det än är.

Svaret jag fick var :

-Jaha, så du vill komma in akut bara för att magen har sjunkit?  Men vad jag kan se så ser ju din kurva bra ut enligt förra BM besöket. (Ja, jag var hos bm förra veckan, den 7e, men detta hände nu i tisdags! Och jag har inte ens sagt att jag vill komma in!)

-Har du träffat någon doktor här på SMCV förut? (JAAAAAAAAAAA, jag träffar Dr A minst varannan vecka, hör du inte vad jag säger kvinna???!!!!!!!)

-Isaksson har inga tider idag så jag skriver in dig i boken här så får vi se. Du blir kanske uppringd under dagen av ”dagens” ansvarige läkare. (Jaha, tack då. Mycket informativt och hjälpsamt samtal detta =P)

Det sjuka är ju att om man ringer till förlossningen direkt (där de verkar ha lite mer kunskap och förståelse) blir man hänvisade till BM mottagningen. Faaaaaan!

Nu kan det ju vara helt normalt och att allt är bra, men eftersom läget har varit som det varit så borde jag ju ta det säkra före det osäkra eller hur? Känner mig inte så speciellt orolig men det är rätt obehagligt när jag rör på mig och det känns som om bebisen håller på att gräva sig ut.

Jag har en tid sen innan hos både BM och Dr A den 28e men det är ju trots allt 10 dagar dit. Men borde de inte kanske prata med Dr A och höra vad hon har att säga om saken iaf?

Bebis ska banne i mig stanna minst sex veckor till!!!!! MINST! För det har jag bestämt! ;)

Allt väl än så länge :)

Har varit hos Doktor A som mätte tappen och kollade hur det stod till. Den var 3.0 cm och sluten. Yeei! Jag får nu ta kortare promenader om jag skulle vilja och jag får fara ut till folk. Jag får plocka undan hemma och damma runt men inte dammsuga, det var hon som sa det :) Dammsugning är för ”tungt”.

Jag får fortfarande inte bada på badhus eller basta, men jag får bada hemma! :):) Men som sagt, om tre veckor till så skulle det vara ok att göra mer saker och däribland relaxa på badhuset. (Om det fortfarande inte är någon större påverkan på tappen)

Vi fick en ny tid om tre eller om det var två veckor (28 mars), för ytterligare mätning och då ska vi även samtala mer om snittdatum. Hon kunde inte ge det nu då de fortfarande inte vet hur op schema ser ut =P Men det blir en måndag eller en onsdag. Får jag välja datum önskar jag den 11 maj. Det datumet har jag alltid tänkt mig i huvudet och kommer att fortsätta göra. Men annars kan det bli den 16e eller 18e. Men hon sa att hon nu vet vad jag vill mest och att hon ska försöka tillgodose så långt det går. Jag antar att man kollar hur utvecklad bebis är senare i graviditeten och tar det slutgiltiga beslutet därifrån.

Nu vet vi ju inte men hoppas verkligen på att bebis stannar till dess. Jag fortsätter med bricanylen och skulle det ändå vara ihållande värkar så måste jag åka in och få starkare grejer.

Frågade henne om det här med Umeå Vs Sundsvall. Skulle man föda efter vecka 28, dvs 29+0, så blir det Sundsvall. Så är det bara. Det är ekonomin det styper i. Men man kunde alltid ringa och höra med dem om de skulle kunna ta emot en. Och om det är fullt nere i Sundsvall så måste man till Umeå hur som helst. Skulle vi vara uppe i Umeå och tex vattnet går, så tar de så klart in oss där. Det är ju fan fördjävligt att de inte kan ta med det ”lilla” faktumet att vi har legat inlagda i Umeå en vecka redan och känner oss trygga där. Vi har träffat läkare och barnmorskor. Vi har sett hur deras avdelningar ser ut mm. =P

Förresten, snart är vi förbi EPT benämningen, på söndag för att vara mer exakt :)

  • EPT – Födsel före vecka 29
  • VPT -Födsel i 29:e till 32:a veckan
  • PT -Födsel mellan 33:e och 36:e graviditetsveckan

Nu är det fulla veckor de syftar på, exempel PT= 33+0 till 36+6.

Fick med mig journalen från Umeå hem den här gången. Rätt kul att kunna läsa den. Det står ju dels alla måtten på bebis från UL i v 24+5 och sen står det vad som hände, timme för timme, under hela vistelsen.

Det gick bra!

Besöket hos BM alltså. Nu ligger vi som Linus på linjen gällande SF måttet. 27cm! Alla värden såg kanon ut och hon var hel nöjd med min vikt :) Nu på onsdag blir det dock koll av tappen och fortsatt ss. Isaksson noterade också sammandragningar när jag var där så hon var rätt försiktig när hon mätte magen och lyssnade på hjärtat. 142 bpm.

Konstig känsla..

Vet inte om jag kanske borde ringa BM.

Tyckte det kändes konstigt igår när jag gjort chokladbollar. Det var som  kittel ner mot musen, fast på insidan. Tänkte att det kanske var bebis som sparkade ner och träffade urinblåsan.. Magen blev rätt hård ett par gånger under kvällen, men inte ond och jag har haft flera rätt kraftiga sammandragningar i natt, och några lättare nu under morgonen så fort jag ställer mig upp, men det har inte gjort ont på något sätt, det är bara väldigt obehagligt. Kan det ha varit för att jag var väldigt kissnödig under natten? Just nu och igår har det dock känts som om att jag har en jättetampong i underlivet, mycket, mycket konstig känsla vill jag lova. Ska det vara så!? Och varför har ingen informerat mig om detta i så fall ?

Men det gör ju inte ont. Borde jag ringa?

De ringde förresten från Babyproffsen idag :) Hon meddelade att de förväntade sig att få hem sängen idag och att hon varit ledig sist jag ringde och frågade om sängen. Men hon hade hört att jag fått lite dålig information och ville bara meddela om vad som hänt. Sängen är ju som sagt försenad och detta pga att när de skulle lasta den så föll den emellan pallarna och de var tvungna att lasta en ny, men medan de gick och hämtade en ny så packade lastbilen ihop och drog. Så därför fick den åka med vid nästa frakttillfälle (idag) helt enkelt. Det var gulligt av henne att ringa och berätta detta iaf! Många + i kanten där! :)

Fru, jag är svin nöjd med ögonbrynen!! Och håret för den delen. TACK!

-Update-

Ringde upp till MVC, men det enda svaret jag fick var att jag skulle ta en bricanyl tablett och se om det blev någon skillnad och återkomma om en eller två dagar. Två dagar?? Då kan det ju redan vara för sent!! Läste hon inte i journalen? Jag sa att jag haft många sammandragningar nu men inte regelbunda,dock inte onda och att  det kändes som om det var något mellan benen på mig sen igår och hon svarade bara att ”ja, du var ju här på koll förra fredagen och då var livmodertappen opåverkat och helt sluten, hade den öppnats skulle du haft onda värkar och det har du ju inte, att det känns så där vet jag inte vad det beror på men det kan ju vara hur barnet ligger som” VADÅ OPÅVERKAD? Den verkar ju kunna göra lite som den vill, från 4 cm till 2 utan att jag märker det? Sen ökar den till 3 på en vecka, vad är det som säger att den inte har minskat drastiskt nu igen på en vecka?

Jaha, tack då. Bra hjälp. Fin koll.

Tänk om det är hinnutbuktning igen och bebis vill komma? Jag vill verkligen inte ha bebis nu, han är så liten :'(Jag är verkligen super rädd att han vill komma nu. Har kollat en del bloggar om EPT, kan inte ens se på dessa bilder utan att gråta. De är så små, så små och sköra.


Äntligen hemma :)

Nu har vi äntligen fått komma hem. Ligger i soffan och har precis beställt en pizza. Ungefär så som mina resterande 3 månader kommer att se ut men det är det värt. Allt för Lillkorvtrollet!

Katterna var snabba på att välkomna mig hem och jag fick många blöta pussar :)

Fick med oss läkarjournalen, läkarintyg och en tid hos specialistmödravården i Övik på fredag från Umeå. Nu kommer de att göra koller ungefär en gång i veckan. Det känns faktiskt skönt men tanke på att jag inte ens märker när jag börjat öppna mig! Haha :) Såg i pappren att det var över en centimeter i torsdags. Inte så farligt kan man ju tycka men den rackaren ska ju vara helt stängd!

Kommer att bli jättesvårt att bara ligga i soffan hela dagarna utan att ens få städa men det gäller att lägga band på sig nu. Kanske köpa ett nytt spel till PS3an, vad vet jag. Tiden ska ju gå och så är det bara! Tur katterna är inne mycket nu på vintern. Det kommer att bli många, långa, samtal med dem om livets under.

Än en gång tusen tack för alla värmande kommentarer. De har verkligen hjälpt mig att hålla modet uppe!


YEEEEEIIII :):)

Vi fick göra ett 4D UL för skoj skull efter att BM tittat på tappen, vilken fantastisk BM!!! :):):) Tappen var 2.8 men tillräckligt för att vi förmodligen ska få åka hem under dagen! Läkaren ska bestämma nu under lunch, YEEEEIII!!!

Bebis bråkade lite och vända sig hela tiden bortåt men vi fick en fin bild på ansiktet iaf :) Kanske svårt att se om man inte får det utpekat för sig men VI ser världen vackraste pyr!! 25+3

Det skulle ju kunna vara Liberos Babysoft bebis om man vrider lite på det, haha ;)

Vi har faktiskt tänkt lite mer på namn.

Det känns rätt bra med Johnny Vilde Alexander :)

Men än är det länge kvar!

Morning!

Så idag är det onsdag och vi har snart legat här en vecka. Igår kväll tog de äntligen ut nålen ur handen på mig och jag fick sova utan! :) Det var såååå skönt att kunna ligga på handen och dreggla precis som vanligt. De var självklart in och mätte kurvan och korttidsvariabiliteten låg på 5.3. Betydligt lägre än den var på förmiddagen men fortfarande inte under 4. Och det är det som är huvudsaken!

Klockan 10 blir det ultraljud och sen får vi höra hur det blir med hemgång. Jag hoppas vi får komma hem senast i morgon. De var nyss här och mätte kurvan och korttidsvariabiliteten var 5.2 idag. Jag som ville att den skulle vara över 10 som igår men.. Som sagt, allt över 4!

Låg och tittade på baksidan av en Föräldrar & Barn tidning och det slog mig att bebisen som är på baksidan är lika stor som våran skulle vara i verkligheten. (Liberobebisen) Hur galet är inte det? Pytte pytte liten.

Bebisen skulle heller inte vara så där gulligt småtjock utan verkligen smal. Röd hud och lite luden.

Amigurumi…

Jaa.. Åkte nyss ner till biblioteket här på sjukhuset och lånade upp en bok. En virkbok. Har man inget annat att fördriva tiden med så kan man ju virka en skrutt eller två :)

Man är tydligen inte så där chickt super fräsch när man ligger på sjukan och inte har med sig sin ögonbrynspenna eller mascara =P Men jag är ju iaf glad! Hö hö hö :)

En doktor kom och informerade oss om att vi har en ultraljudskoll i morgon förmiddag, så spännade! Hoppas tappen är opåverkad denna gång, för då kanske, k a n s k e vi får åka hem!!! :) Nu måste jag ligga resten av dagen efter våran tur till bibblan. Har en konstant molvärk nedanför naveln. Men ibland undrar jag om man inte känner efter för mycket just för att de sagt till att jag måste säga till vid minsta lilla spänning..

Typiskt..

Igår fick vi vara uppe och gå en sväng för att se hur kroppen klarade av det. Vi tog oss en tur till stora kiosken och fikade en kaka på restaurangen. Sen var det lunch och Mattias åkte ner till Övik för att greja med katterna, räkningar mm. Jag la mig och vilade ganska direkt efter att han åkt för det spände lite i magen.

Mattias kom tillbaka vid 18.30 och hade tagit med sig en massa kläder, duschprylar, ROSOR (fast i tyg), Charlotte och en en film från katterna hemma. Han tänker då minsann på allt. Och då menar jag verkligen allt! Vi gick ner till det närmsta fiket och köpte en tårtbit och en Champis. Är det Alla hjärtans dag så är det!

Läkaren kom in vid halv 8 och satte på CTG igen. Korttidsvariabiliteten hade dock sjunkit och låg nu bara på 6.5. Jag hade även tydliga sammandragningar igen men det gjorde inte speciellt ont. Hon frågade hur det känts under dagen och sa sa att det var som lite magknip fast med ett band på magen. Hon blev så klart orolig och jag får nu inte gå upp så mycket mer än till toan igen.

Lite senare på kvällen kom det in en till doktor som klämde lite på magen och berättade att jag hade en tydlig sammandragning precis då. VA? Jag kände ju absolut ingenting?? Hon frågade hur många gånger jag går på toa på en natt och pratade något om bäcken. SAY WHAT??!?! Nej, nej, nej jag vääägrar. Lovade att jag skulle ringa på klockan om jag fick magknip och meddela henne nästa gång jag kände av något.

Hon klurade lite på om de skulle sätta in droppet igen men kom fram till att vi skulle avvakta till i dag och se hur kurvan ser ut. Med lite tur så är den lika fin som igår och jag kanske får gå till fika rummet här på avdelningen :)

Så jag hoppas de kommer in snart och mäter en ny kurva så vi får lite mer information om dagsläget.

-Later-

Kurvan mätt och jag den mättes snabbt! Rekord på 12 minuter :) Hade inte en enda sammandragning under tiden ochkorttidsvariabiliteten var 10.1!! Iof hade jag en synlig sammandragning när de satte fast pluttarna och en när de tog bort dem men de kan bero på att min mage är så lättretlig just nu.

Ny dag, nya tag.

Det känns mycket bättre idag. Sinnet har lättat lite och läkaren var nyss här och gjorde en CTG. De kollar korttidsvariabiliteten som såg bra ut. Mycket bättre än igår tom. :) Det är något värde som ska vara över 4 och igår låg det på 5.1 och nu låg det på 9.0! :) Jag vet inte riktigt vad de är de mäter förutom sammandragningar och bebis hjärtljud men 4:an var iaf viktig. Jag hade bara en sammandragning under hela mätningen, ganska kraftig men inget som gjorde ont. Igår hade jag små sammandragningar var 6 minut.

Det känns som om vi är på rätt väg nu! På väg hem, med bebis i magen :) Mattias tror dock fortfarande att vi måste stanna ett par dagar till..

Ni som läser bloggen är verkligen guld. Jag blir så himla rörd av hur många som faktiskt bryr sig och tar sig tid att titta in en sväng. Era kommenterar går rakt in i hjärtat på mig. Att det finns människor som är så goda värmer enormt. Jag har ingen aning om vilka många av er är men ändå så skriver ni en rad eller två. Det är helt otroligt :) Jag önskar jag kunde skicka blommor och choklad till er allihop!! Jag vet att jag är en ren katastrof när det kommer till att göra avtryck hos någon med hjälp av kommentera fältet. Jag är hemskt. Jag kan tänka tusen goda tankar till personen som skriver men jag har svårt att sätta ord på det i fältet. Därför är jag väldigt tacksam föra era alster gott folk! <3


I natt låg jag och tänkte lite på det här med graviditets veckor. Förut postade jag alltid veckoinformationen så fort jag kunde. Typ v26 bla bla bla bla.. Och sen läste jag säkert den informationen 1000 gånger om dagen själv. Men det som slagit mig nu är ju att den infon nästan inte gäller förrän man gått HELA den veckan. Så nu har jag blivit så där nojjig och vågar knappt posta V26. Även det där med informationen som man får är lite snedvridet. Till exempel i v23 så står det att bebis kan överleva med hjälp utanför mammas mage. Men det är ju stor skillnad om man är 22+0 eller om man är 22+6. Och det är ju inte ens 23 veckor i läkarterm. Skillnaden mellan 22+0 0ch 23+6 är ju enorm! Och dessutom så finns det många mörka baksidor av den informationen. Jag minns att jag hurrade och berättade fort som tusan för Mattias att nu kan minsann bebis klarar sig om han väljer att komma. Vecka 23 (I min bubbla 22+0)!! Jag hade inte en tanke på hur svårt det faktiskt skulle vara för bebis att överleva då. Det stod ju faktiskt att det var goda chanser!

Well, det finns mycket man kan tänka på. Mitt mål är att försöka tänka mindre och inte söka så många svar :)

-Update-

Läkaren var nyss in. Nya bud. Vi blir kvar ett tag till. Minst till på onsdag em. Eventuellt fredag. De vill inte skicka hem mig för att jag eventuellt på en gång måste vända och komma tillbaka. Men om det fortsätter att hålla ihop så ska de boka koll åt mig nere i Övik på fredag (det betyder väl att jag ska få komma hem?) och sen blir det koll en gång i veckan ungefär. 100% sjukskrivning och ett jävligt lugnt tempo.

Tankar som vankar..

Just nu så kan man inte undgå tankar på vad som kan ha utlöst allt detta. Är det jag i all min egoism som lyckats med detta? Var det för att jag vägrade leva efter alla ”mammaideal” och inte äta ditten och datten eller att jag fortsatte måla väggarna i huset och levde livet som vanligt? Att jag inte ville ta det lugnt och bums skulle vattengympa? Har jag sagt för många gånger att jag känner mig fet? Man har tusen frågor och tusen svar.

Jag tänker på de gånger jag blivit upprörd över att folk skrivit till mig att jag inte ”ska” göra saker och kommentarer som ”Skulle du kunna förlåta dig själv om det händer ditt barn något, det är bara 9 månader av ditt liv”.

Man blir lite ledsen i hjärtat men jag försöker tänka på att det omöjligt kan vara så simpelt som att det var den där briemackan. Våran bebis har ju redan varit med om världens resa när vi var på Bali, och skulle det vara något galet nu så är jag nästan hundra på att det är pga av allt som hände då. All fel medicinering och hur dålig jag faktiskt var. Det var ju med nöd och näppe ens jag klarade mig igenom det.

Det känns ändå som en lätt väg att skylla detta på sig själv just nu även fast jag vet att detta är inget som vi skulle kunnat påverka. Det som händer, det händer. Måste nog ta ett snack med den där kuratorn i morgon ändå :)

Är jag för utelämnade nu? Ja kanske, men jag måste få ur mig detta. Detta är inget jag skriver för att jag på något sätt vill att ni ska tycka synd om mig eller så.. Jag skriver bara vad jag känner. Man går nog igenom ett par olika perioder nu (hopp, förtvivlan, oro som viss lättnad) i ultrarapid, just på grund av att man är så ovetandes och inte riktigt vet vad man ska våga hoppas eller tro på.

Tänker försöka sova nu och hoppas på att jag vaknar i en lättare sinnesstämning i morgon. Då är det ju faktiskt alla hjärtans dag och allt! :) Sov gott nu!

Verkligheten..

Slog in över mig nyss.. Det är inte lika soft längre.

Jag nämde ju tidigare idag att de från Barn4 skulle skulle komma upp i morgon och informera oss om prematurvård mm. Men de kom idag istället. Bara någon timme efter att vi fått sett filmen.. Jag blev faktiskt rätt skakad om jag ska vara ärlig. På filmen fick man bla se en liten pojke som var född i vecka 24 och vägde strax under 800g. Det är ungefär det samma som våran bebis väger nu i magen. I filmen gick de sen sakligt igenom konsekvenserna av för tidig födsel och allt som hör där till..

En läkare från Barn4 kom och berättade för oss vad vi kunde förvänta oss och vad som troligtvis skulle ske vid en eventuell förlossning. De pratade alltid i ”han” form eftersom det är en pojke vi väntar. Typ ”Direkt efter förlossningen kommer två eller tre sköterskor att bära iväg honom till -återupplivningsbordet- där han kommer att få hjälp med andningen. Mattias kommer då att få följa med för att se var ni ska vara sedan. Han kommer att få ligga i kuvös och för att hålla värmen och fukten” Osv..

De berättade vars vi skulle få sova och att vi förmodligen kommer att få stanna tills i Maj här upp på sjukhuset om nu bebis kommer. Hon informerade om att vi båda kommer att få ta ut tillfällig föräldrapenning så länge vi blir kvar på sjukhuset mm..

I morgon har de ordnat så att vi ska få komma ner på Neo och titta på avdelningen samt kolla in en liten kille som kom i vecka 26. Läkaren hade tydligen redan pratat med mamman och frågat om vi kunde få komma ner och titta. Detta för att man ska kunna förbereda sin mentala bild av bebis. Den kommer ju inte alls vara lika stor som man tänkt sig och det kommer att vara slangar och sladdar mer eller mindre överallt……….

Det känns ju verkligen som om de försöker förbereda en på vad som komma skall nu.. Läskigt. All denna information vi fått under eftermiddagen har gjort mig jätte nervös. Allt har blivit så nära på något sätt..

Nu blir det CTG kurva igen och sen ska vi se på Solsidan och försöka skaka av oss lite av det otäcka.

-Lite senare-

CTG gjord och det såg rätt bra ut. Det registrerades fortfarande små värkar men de blir mindre och mindre. Nu känner jag dem inte utan det känns mer som vanligt lätt magknip mer eller mindre hela tiden. Vi får ligga utan dropp i natt och sen se hur det ser ut i morgon. Vi hoppas att värkarna har stannat av helt tills dess. Då kanske _kanske_ vi får åka hem. :)

Update!

Har på något sätt lyckas koppla upp Mac’en mot Mattias Iphone så jag passar på att uppdatera lite!

TUSEN TACK FÖR ALLA VÄRMANDE KOMMENTARER!! DET BETYDER MYCKET FÖR OSS SKA NI VETA! :)

Vi är kvar upp i Umeå och väntar ut tiden, varje dag till i magen är ett plus. De har inte riktigt fått stopp på värkarna men de kopplade ur droppet inatt vid 02. När man gör det är det lätt hänt att sammandragningarna börjar igen och så var ju även fallet för mig. Så i morse låg jag en timme med CTG och då kunde man se värkarbete men det var inte lika kontinuerligt eller starkt som förut så det är ju positivt!

Men för att börja från början kan jag ju ta torsdag som första dag. Som ni säkert såg hade jag väldigt regelbundna värkar och ringde därför in till förlossningen. De tyckte jag kunde vänta hemma till min tid klockan 15 hos BM. Vet inte om jag inte kanske sa att jag hade så ont som jag hade men.. Åkte iaf in till BM klockan 15 och blev mer eller mindre direkt skickad till förlossning och satt på en CTG. Där såg man tydliga värkar och hur magen liksom reste sig. Inte bra! De ringde in överläkare Almroth som hade jour. Direkt när hon kom ville hon göra ett VUL för att de så att det inte var någon påverkan på tappen. Men det var det ju så klart. Den hade gått från 4 cm till 2 cm så det var ju rätt oroande. Hon kunde dessutom känna fosterhinnan bukta ner i tappen vilken absolut inte är bra. Hon gjorde även ett grundligt UL och mätte mängden fostervatten osv. Hon beslutade då om att de genast skulle sätta in Tractocile och skicka mig till Umeå.

(TRACTOCILE används för att fördröja hotande prematur förlossning hos vuxna gravida kvinnor med regelbundna uteruskontraktioner, var och en med minst 30 sekunders varaktighet och med frekvensen ≥ 4 sammandragningar/30 minuter, cervix dilaterad 1 till 3 cm (0-3 för nullipara) och med en utplåning ≥ 50%, 24-33 fullgångna graviditetsveckor, foster med normal hjärtfrekvens.)

Jag fick även en spruta Betapred, som jag uppfattat är kortinsonet. Det ska hjälpa bebisen att utveckla sina lungor.

När jag kom in till Öviks sjukhus var mitt blodtryck 125/75 men efter jag fått IV sjönk det till sitt vanliga 90/60. Skönt. Bebis hjärta galopperade på mellan 140-150 mest hela tiden. Symfus måttet var 25cm och låg lite högre än mittenstrecket på kurvan. Men i detta fall är ju det bra! Mina järndepåer var bra och låg på 114. De djupa depåerna var fortfarande inte påverkade och mitt blodsocker kunde inte varit bättre :)

Hur som helst så ville Almroth att jag skulle åka upp till Umeå sjukhus för det är det enda stället de kan ta hand om prematurfödsel innan vecka 30 och nu kunde ju faktiskt bebis komma när som helst. Annars hade det varit Sundsvall vi blivit skickade till eftersom det är i samma länsting. Så ambulans upp till Umeå och nytt Tractociledropp. Vi kom upp rätt sent och gjorde därför inte så mycket mer den dagen utan de kom in ett par gånger på natten och lyssnade på bebis hjärta. Jag minns att BM som följde med i ambulansen försökte få mig att förstå att bebis faktiskt kunde komma när som helst men det kändes så långt borta för mig, och gör det fortfarande så jag tror inte jag riktigt uppfattat situationen ännu..

På fredagen var det massa blodprover och andra prover de tog. Vi gjorde även ett nytt UL och de lyssnade som vanligt på hjärtljuden flera gånger under dagen. På UL fick vi se bebis vinka fint åt oss och för en gångs skull kunde jag faktiskt se vad som var vad på skärmen!! Helt otroligt!! :) Vi har nog den vackraste skrutt man kan ha! :) Bebis vägde då 800g och allt såg bra ut, BM såg ingen läppspalt eller något annat avvikande! Tappen hade slutit sig lite och var nu 3 cm, tjoho! :) De körde upp mig på BB igen med strikta regulationer. INGEN RÖRELSE MER ÄN TILL TOAN OCH TILLBAKA!! (dvs 2 m) Jag fick en till spruta med kortison på eftermiddagen och sen kollade de hjärtljuden ett par gånger. Värkarna hade blivit betydligt mindre och gjorde nu inte ont. Magen blev bara hård men det det brukar inte vara någon fara.

På lördag kom mamma och Mikael upp med lite nya kläder och fika. Mysigt! Under dagen gjordes inte så mycket med mig och magen förutom regelbunda hjärtljudskoller och olika frågor om sammandragningarna. Tanken var att de skulle koppla ur droppet klockan 19 på kvällen men de beslöt att det skulle få vara kvar till 0230 ist och sen se hur det skulle bli med värkarbetet under natten och söndagmorgon. Fick en spruta kortison och sen satte de om droppet i armen innan natten.

Men som jag skrev tidigare så började värkarna igen i morse och nu håller de uppsikt så att de inte ska bli värre för då måste de koppla på droppet igen. Men jag är vid gott mod fortfarande! Kanske för att jag ändå inte fattar det kritiska läget vi ligger i nu eller för att jag har en magkänsla om att det ska gå bra..

Har vi tur får vi åka hem ikväll eller i morgon, jag kommer att ha ”bedrest” de resterande veckorna fram till v35, eller så långt det går, så bye bye till allt vad vattengyma och promenader heter. Jag kommer inte ens få städa eller tvätta själv. Vissa skulle kanske hurra över den grejen men jag blir mest stressad. Är det något jag inte är bra på så är det att ligga ner och ta det lugn =P Men den här gången är det extremt viktigt och faktiskt för en god sak så jag ska göra mitt bästa. Självklart vill jag att bebis ska stanna så länge som möjligt i magen! :)

Det är ju iaf 25 FULLA veckor nu och vi löper in i vecka 26!! Hejja hejja!! :)

En tröst i allt detta är att vi iaf har en väldigt livlig krabat i magen och de säger ju att så länge bebis sparkar och har sig så mår de bra! :) För så fort läkarna har försökt lyssna, kolla eller känna på magen har de genast fått en kick till svars :)

Vi ska snart få se på en film från Barn4 här i Umeå, det är avdelningen för prematurfödslar.

FÖRRESTEN, de har informerat mig om att man absolut inte ska ta eller stryka på magen om man har mycket förvärkar. Det stimulerar då livmodern till mer sammandragningar!! Så tänk på det tjejer! För det hade jag absolut ingen aning om. Men nu har de sagt att jag inte får vara där och stryka nå mer :(

Uppdatering 2: Vi blir kvar ett tag till. De ville observera lite till och i morgon kommer de upp från barn4 och informerar om prematur födsel och hur man behandlar de bebisarna. Vilka problem som kan uppstå mm. Vi ska få se på två förlossningsfilmer och sen få prata med kurator, om vi vill. Har har de stenkoll på allt känns det som! Tydligen så är det olika steg de följer vid sådana här tillfällen.. Bra ordnat!

Prematur (EPT)

Fick åka ambulans till Umeå sjukhus igår pga prematura sammandragningar och att livmodertappen gått från 4 till 2 cm. Får nu värkavstannande dropp och kortison för att snabba på bebis lungutvecklibg. Jag blir kvar här minst till söndag. Skriver igen så fort jag fått internert.

Ultraljud idag!

Yep! Efter 15 så hoppas jag att vi vet om det är en pojke eller flicka :):)

Jag har förstått att det är jättemånga blivande mammor som ser fram emot dagen då de ska få göra RUL. Men för mig känns det faktiskt inte så laddat. Jag har ju redan gjort typ 6 stycken eller nått sånt.. Men självklart känns det lite pirrigt :) Och lite oroligt. Tänk om de upptäcker några fel? Fy fy fy, hemska tanke!

VUL

Mm, idag gjorde jag ett VUL. Jag tycker det är superjobbigt men Almroth var bra. Hon förstår. Och jag fick det inskrivet i journalen nu att det blir snitt. Inge fler frågor kommer att ställas. Skönt.

Skulle iaf mäta livmoderhalsen med VUL. Den var 3.8cm. Helt stängd. Nu kan jag släppa den där tanken med försvagning för ett tag iaf :) Men den kan ju komma att öppna sig senare i graviditeten, men nu har den det under uppsikt iaf. Idag fick vi ju som ett mätvärde att hålla oss till.

Vi kommer garanterat få ett vänsterhänt barn om myten stämmer, den om att ‘gör man många ultraljud blir barnet vänsterhänt’, haha :)

UL v7 Akut UL på Bali/Lombok, men det pickar på.
UL v8 Akut på Bali BMIC Clinic, ser helt normalt ut.
UL v9 Bali, Allt ser bra ut, trots all medicinering, 157 bpm.
UL v12 Det kommer att bli en akrobat av detta.
UL v16 Fortfarande samma sprattel, bm tror det blir en pojk!
VUL v18 Livmoderhalsen är helt stängd och 3.8 cm. Bebis vinkade fint!
RUL v19

Men de säger att vänsterhänta ska vara bättre på känslor, det är ju bra :)

Dr A sa förresten att jag skulle be barnmorskan nästa vecka att visa vad som ligger där inne. De får tydligen inte berätta rakt ut vad det är för kön men det får visa så att man får göra en egen bedömning.

Det var iaf skönt att få prata med henne, det är rakt så att jag bara vill ha henne. Varför kan inte hon vara barnmorska? Det är iaf hon som ska ta hand om förlossningen om hon inte är ledig av någon orsak. Men Isaksson var superbra hon med! Det är hon som är min skrivna barnmorska!

Urklipp från Aftonbladet

”Hjärnan används på ett effektivare vis

än hos högerhänta.

Julia Roberts, Robert De Niro, Bob Dylan och Paul McCartney. Det är ingen slump att kända personer ofta är vänsterhänta.

– Mycket tyder på att vänsterhänta har en mer utvecklad höger hjärnhalva, den som har med konstnärligt skapande att göra, säger Louise Rönnqvist, docent i psykologi vid Umeå universitet.

Av det skälet är vänsterhänta ofta bättre än högerhänta på att visa sina känslor.

Medan högerhänta domineras av den vänstra hjärnhalvan, den där språk och analytisk förmåga sitter, har många vänsterhänta höger hjärnhalva som den dominanta. Och i högra hjärnhalvan finns känslorna.

Vänsterhänta är därför ofta bra på att visa känslor, något som är till god hjälp för en skådespelare.

Vänsterhänta stjärnor

Många skådespelare, musiker och konstnärer är vänsterhänta: Leonardo da Vinci, Ludwig van Beethoven, Albert Einstein, Charlie Chaplin, Greta Garbo, Pablo Picasso, Robert Redford, Bill Gates, Bill Clinton, Jimmy Connors. Listan kan göras mycket lång och det finns en förklaring.

Kreativitet är förmågan att sätta ihop nya idéer och intryck och ge dem en form som talar till känslorna. Här har de vänsterhänta sin stora fördel: de använder oftare båda hjärnhalvorna än många högerhänta som ibland väl ensidigt litar till den analytiska sidan.

Det är därför konstnärlighet så ofta går hand i hand med vänsterhänthet.”

14+5, vilken resa!

Kroppen: Man kan känna sig nästäppt och ha lätt för att blöda näsblod när man är gravid även om det är mer vanligt under slutet av graviditeten. Nästäppa beror till stor del på den ökade mängden östrogen samt ökad blodmängd som i sin tur mjukar upp brosk och vävnader vilket gör att man blir täppt i de trånga näsgångarna. Det kan i sin tur göra att man snarkar om nätterna. Blodkärlen kan även vidgas vilket medför att man lättare blöder näsblod.
Från vecka 15 kan du göra ett fostervattensprov.

Fostret: Huden är i det här stadiet genomskinlig och man ser blodkärlen. Armarna kan röra sig och händerna kan knytas. Hjärtat pumpar ungefär 28 liter blod/dygn och hjärtljuden kan avlyssnas med en doptone-apparat. Fostrets hud är tunt och täcks av ett tunt skikt hår som kallas lanugo-hår.

Jösses, det växer så det knakar! :) Det med nästäppa måste jag hålla med om. Jag kan inte sova utan Neseril under kudden. Vaknar säkert 4 gånger per natt bara för att jag inte kan andas riktigt. Men, jag vet ju iof inte om det är pga vintern i sig och att man kanske är lite smygförkyld hela tiden eller om det faktiskt är för att man är gravid. Det var ju samma sak med illamåendet i de tidigare veckorna.. Var jag illamående för att det var så vart och ansträngande i Bali, eller var det för att bebis snurrade ett par extra varv i magen? Svårt!

Jag tänker ofta på veckorna i Indonesien när jag var så dålig att jag var nära att stryka med. Jag kan som inte fatta att pyret stannade kvar i mig. Under vecka 7- 8 låg jag inlagd på ett sjukhus i Lombok (borde inte ens få kallas sjukhus) , under fel medicinering. Fick en massa medicin som har dokumentation på att framkalla missfall, fick dropp helt utan näring. Droppet skulle endast göra så att blodet inte koagulerade i mig typ. Kunde inte äta en endaste grej, inte ens yougurt. Kunde inte dricka något öht. Jag gick ner 6 kilo på 5 dagar, och var så uttorkat att jag alldeles vit på kroppen av huden som föll av mig i mikropartiklar. Hela tiden tänkt jag ”skit i mig, se bara till att bebisen mår bra och stannar”. Men ett tag, när det verkligen var kritiskt så tänkte jag faktiskt ”Det är redan kört, det finns inget levande foster i mig. Få det här att gå över, ge mig det starkaste ni har för min kropp håller på att dö” Ruggigt. Men dagen efter det gjorde de ett ultraljud, och där inne låg det ett pyr med pickande hjärta, jag kunde inte tro att det var sant!!

Jag och Mattias låg kvar på det sjukhuset i 6 dagar, med en köttätande amöba som åt på mig inni från och 40 graders feber. På Söndagen, den sjätte dagen kom SOS INTERNATIONAL och hämtade oss, personalen som kom och hämtade oss hade mer utrustning med sig i sin akutväska än vad det fanns på hela det där sjukhuset. De fick en chock när de såg mig och 3 sekunder senare hade jag slangar och pipsaker överallt. De flög oss med ambulansplan över till Bali, till ett toppmodernt sjukhus som drevs av en Australiensare. Det var verkligen toppklass. Det kostade iof 550 dollar per natt också men hey, vilken vård. Det var säker 5 sköterskor och 2 läkare som håvrade över mig när jag kom in. Det vart akut ultraljud när de fick höra att jag var gravid, olika sprutor ochtre olika dropp redan innan de hade hunnit rullat in mig på en avdelning. Och där, på det andra ultraljudet fick vi än en gång se bebis som hade vuxit stadigt under veckan jag legat mellan liv och död. Hur är det ens möjligt? Vad fick bebis sin kraft ifrån? Sin näring? För i min kropp kan det inte funnit mycket att leva av..

Well, jag brast, jag grät så sjukt mycket. Som ett otröstligt barn, jag var så lycklig, såååååå otroligt lycklig över att vi alla var vid liv. Och tacksam, hade inte Mattias varit med mig vet jag att jag aldrig kommit hem levande. Han styrde upp precis allt, hade kolla på alla läkare, vad de gav mig för medicin, vad de hette, ringde säkert till 20 olika människor för att försöka få hjälp. Han skrev tilloch med ned allt jag gjorde i en liten bok, när jag gick på toa, hur många gånger, om jag sov, var vaken, osv osv.. Hur återgäldar man det? Jag vet inte. Men jag är glad att jag har en sådan fantastisk kille som höll ihop, han var så stark! Men en gång brast det, under kvällen då jag var som sämst, då satt han på min sängkant och grät, oj, han var så rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra för att lugna honom.. Jag minns bara att jag sa att det skulle ordna sig och strök honom över håret.  Jag tror han grät hela den natten, det gjorde så ont i mig att se honom så ledsen och uppgiven. Det finns ingenting i den här världen jag inte skulle göra för honom!

Efter att de vätskat upp mig ordentligt blev jag utskriven veckan därpå med en bokad tid till ännu ett läkarbesök där det ville att en specialist skulle kolla så att allt var ok med fostret. Sagt och gjort, i vecka 8 var vi på det tredje ultraljudet. Det var då vi fick bilder att ta med oss hem, så fint av dem, det var ju ändå bara i vecka 8! Men allt såg bra ut och doktorn visade allt han såg, hur navelsträngen låg, vars hjärta, armar och ben var.. Det var hur häftigt som helst att se hur det rörde sig där inne. Lite ryckigt så där. Undra om det var en flicka eller en pojke? Det enda som var dåligt var mina blodvärden, men det var inte så konstigt med tanke på hur mycket jag tappat. Jävulskapsbakterien i mig åt ju faktiskt upp mig inni från och ut kom blod, blod i massor!

Veckan på sjukhus bestod alltså kortfattat av :

* 18 smartstillande sprutor

* 14 vanliga dropp

* 6 Stora antibiotika sprutor

* 25 tabletter av olika karaktär

* 13 febernedsättande dropp med paracetamol

Direkt när vi kom hem till Sverige var det sagt att jag omgående skulle till specialistmödravården för koll. Så vårt fjärde ultraljud gjordes i vecka 12. Även där såg allt bra ut, men jag måste säga att ultraljudsmaskinen de hade i Bali måste ha varit tusen gånger bättre för nu tyckte jag bara att jag såg ett grått moln som svajjade till lite nu och då. Det enda barnmorskan nu oroade sig över var min höga feber, 41 grader. Så vi vart skickade till en läkare som var specialist på medicin. Han i sin tur skickade ner oss till Sundsvalls infektionsklinik där jag blev inlagd. Det märkliga var att jag inte fick nått mot febern, de bara tog blodprov efter blodprov. Till slut fick jag två alvedon. Jag mena hallå? Jag hade levt på flytande paracetamol i över en vecka, varför kunde de inte ta ner febern mer effektivt än att ge mig två vanliga alvedon? Jaja, jag hade kanske blivit bortskämd där på Bali, med sköterskor som var in minst en gång i timmen och kollade alla värden och frågade om jag hade ont eller kände av någon feber. Jag förstod då också att jag hade lågt blodtryck efter de fyra första testerna 90/60, 100/60, 100/70, 100/60. När vi var på Bali trodde jag att det berodde på att jag var så sjuk men tydligen inte..

Ja, usch, det där var verkligen en resa. Men just nu är det bra och jag hoppas att det ska få fortsätta så hela graviditeten ut. Jag har fått ordination att absolut inte stressa, varken fysiskt eller psykiskt, och får jag feber måste jag kontakta sjukhuset omedelbart.

Varför detta känns så speciellt för mig kan bero på att vi fick ett MA i Juli. Den gången hade jag verkligen hunnit gå upp i allt gravidtrams, inte trodde jag att jag skulle få missfall, det var bara andra som fick det. Men, i vecka 10. :( Jag som hade gjort allt rätt! Jag levde efter boken man fick på MVC och hade hunnit berättade det för de flesta.. Och sen nu att detta mirakel stannar kvar i mig trots allt som hänt, är det inte magiskt så säg!