Hästbiten, igen.

Ja, nu börjas det igen.

Stötte in i mina otvättade ridkläder här om dagen. Swooosch så var man i omloppsbana runt silvermånen igen. Jag kan inte leva utan hästar. Så är det bara. Jag måste, måste verkligen få vara ute i stallet, på hästryggen eller bara i boxen för att få riktigt bra.

Hästar är min egna terapi. Där känner jag mig lugn. På riktigt.

En mjuk mule mot kinden. Känslan av frihet i galopp över ängen. Hästar är verkligen här och nu, det digitala samhällets motsats!

Jag grubblar mycket, jag har ofta en oförklarig ångest och jag har svårt att sova. Att må så är rätt utmattande, men eftersom jag mer eller mindre alltid levt så så märker jag inte av det utan jag blir bara mer och mer uppskruvad. Stressad. Men vet ni, med hästar fungerar inte det. Då måste man vara här och nu. En ganska extrem variant av mindfullness med andra ord! ;)

I stallet är jag oftast alldeles tyst. Jag behöver inte vara verbal med den häst jag är hos. Vi förstår varandra ändå. Att vara närvarande i sina sinnen avlastar hjärnan och man blir fräsch. Jag tar mycket hellre 20 minuter tillsammans med en lugn och trygg häst, än en två timmars promenad ute. Ska jag ut och promenera blir jag återigen stressad =P Att umgås i stallet när hästen står och tuggar sitt hö är bara lugnande. Man får vara i den riktiga verkligheten för en stund.

Med hästar får man dessutom möjlighet att öva på saker man tycker är jobbigt. Närhet, till exempel. Man kan av olika orsaker ha negativa erfarenheter av närhet. Men med en häst kan man få närhet utan villkor.

Jag önskar att de haft hästar i psykoterapin här i Örnsköldsvik. Hästunderstödd KBT typ :) Sign me up liksom. Äntligen något som fungerar.

Jag vet att det finns i Skellefteå, men jag tycker som sagt att det borde finnas överallt!

 

-Sannie och lilla Wilma-

Sannie, Sannie. Mitt hjärtas häst. Hade jag inte haft henne under min uppväxt vet jag inte hur det hade slutat. Min klippa. Snart är det ett helt år sedan de nya ägarna tog bort henne. Hela den historien är fortfarande omgiven av fussigt ludd. Men jag kommer nog aldrig riktigt få veta vad som hände. Jag vet bara att den 12 Augusti 2011 var hennes liv över. (Om nu det var sanning) Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan mer släppa det och låta det vara. Gå vidare. Men vissa dagar är det svårare än andra.

Annonser

4 thoughts on “Hästbiten, igen.

  1. Jag är själv uppväxt med hästar och förstår helt och fullt vad du menar. Jag har en styvdotter som kan var högt och lågt och rätt vild i skolan. Men när vi är hos hästarna så förändras hon. Då blir hon koncentrerad och samlad något man nästan aldrig annars ser hos henne. Hästar är mirakel medicin.

  2. Förstår vad du menar, tror knappast jag klarat att bege mig tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen så tidigt som på måndag om inte jag hade fått chansen att ta hem Kossan hit till Bredbyn under sjukdomstiden. Allt kan kännas grått, jobbigt och meningslöst, men när man möts av gnägget i hagen, mjuka mulen när man står vid hagöppningen och samhörigheten som stunderna med en häst ger så känner man bara lycka och lugn :) Vare sig det är när man står i boxen och pysslar med manen, ute på en promenad eller ute på en härlig ridtur, eller bara mockar skit för den delen :)

  3. Fina fina sannie!

    En vecka försenad var jag med meddelandet till henne, annars hade jag kanske fått träffa henne en sista gång! Guldhästen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s