Baby blues.

Ok, hur vet man om man nu har babyblues eller inte?

Jag tror inte jag hade det med Vilde, eller hade jag det? Jag tycker det var ett ständig limbo de första månaderna. Och det räknas väl ändå inte? Det var inte så att jag skrattade och grät om vartannat utan det var lite djupare än så.

Lite mer som nu, fast annorlunda.

Nu funderar jag mest på hur man ska få allt att gå ihop. Hur det kommer att bli om ett par månader med alla olika sov och mattider, kommer något av barnen att känna sig åsidosatta osv? Mest bara tankar alltså. Vissa stunder känns det visserligen som ett svårlöst pussel men i andra stunder så känns det bara som att vi får ta dagarna som de kommer. Men alltså, detta räknas väl ändå inte till baby blues? Av andra mammor har jag ju hört att de kunnat sitta i flera timmar och bara gråta helt utan anledning för att sen vara hur lyckliga och euforiska som helst.. ?

Det enda jag kan känna är att jag är lite mer lätt irriterad. Om man nu ska uttrycka det så. Jag tycker de flesta gör saker fel, även om de bara vill hjälpa mig. Jag vill göra det på mitt sätt, så det blir rätt. Jag kan tex bli små grinig om saker och ting inte går tillräckligt snabbt (läs; på en gång). Eller om folk inte svarar telefonen. Så brukar det inte vara. Och jag är rätt vaksam över barnen. Men det är väl naturligt? Är inte alla mammor det?

Annonser

8 thoughts on “Baby blues.

  1. Baby blues brukar väl mest beskrivas som nedstämdhet i början efter förlossningen. Tycker mest du låter mänsklig i det du beskriver :) Allt kommer nog falla på plats, förr eller senare. Folk har ju fått barn i alla tider så varför skulle man inte klara det nu? :)

    Jag trodde jag hade baby blues eller bara var trött, men nu i efterhand vet jag att jag hade en riktig förlossningsdepression. Jag kände mig inte bara nedstämd utan jag grät, vare sig Kira var jobbig eller inte. Jag bröt ihop om hon skrek och ibland kunde jag bara sitta och känna som att jag drunknade, jag fick inte luft. Allt kändes som att springa i vatten. Men det släppte ju så småningom (7-8 månader senare). Hoppas man slipper det nästa gång!

  2. Jag hade ingen direkt babyblues med mina men med ettan fick jag en bussigt bra förlossningsdepression mycket pga mitt låga självförtroende, den svåra förlossningen och att hon fick 3 månaders kolik. Jag var så rädd att få det inför det andra barnet men det gick bra sen. Jag kände också att jag inte behövde nån direkt att prata med då jag visste vad det handlade om och läste på, och ju mer säker jag blev i min mamma roll, och när koliken försvann, amningen kom igång bra, sen försvann den.

    Babyblues är ju lite nedstämdhet nån dag efter man fått sitt barn, gråtmild för nästans ingenting, känslorna i limbo liksom.

    Och är man en kontrollmänniska annars tror jag det är lätt att känna att hur skall det här funka, hur skall jag göra nu, men det behöver nog inte vara så svårt, man hittar snart på små knep som kommer att funka just för er, även om det inte kommer första veckan så finner ni dem nog snart. Det har ju bara gått några dagar än :-)))

    • Jag hoppas på det. Att man snart hittat en rutit som fungerar. Jag kan dock redan nu känna mig lite orolig för tiden då Mattias inte kommer att vara hemma med oss. Hur ska allt gå då, om jag redan nu tycker det är rörigt?! Men det är ju som sagt bara fyra dagar vi varit hemma :)

  3. Det är tufft att bli 2 barns mamma. Jag gjorde som du den första tiden jag var lite rädd att jag inte skulle räcka till för båda barnen. Oro för att någon av dom skulle känns sig åsidosatt men med facit i hand såhär 4 år senare så ser jag ju att det har gått bra. Saker och ting kommer falla på sin plats. Komihåg att inte ha för höga krav på dig själv och på att allt ska vara perfekt. Du kommer hitta dina små saker som gör att er vardag går runt med just dom barn du har och de behov dom har.
    Babyblues har jag uppfattat som en nedstämdhet som kommer efter att man fått barn. Lycka till och grattis till dina 2 små sötingar.

    • Tack Terese!
      Jag hoppas på att vi hittar de små vägarna för att allt ska fungera. Det faller nog på plats förr eller senare. Men just nu känns det klurigt, speciellt om jag tänker på tiden då Mattias inte längre kommer att vara hemma med oss. Och tiden då Elva är lite större och inte sover typ hela dagen ;)

  4. Jag satt och grät när vi kommit hem från BB med V.
    Anledningen? Jo jag var så orolig att han skulle ramla med mopeden den dagen han var tillräckligt gammal.
    Wierd…:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s