Förebilder och minnen.

Jag har ganska länge funderat över det här med förebilder. Många har ju kända personer som förebilder. Kloka, stora människor. Och många har haft sina idoler som förebilder. Vem/vilka är mina förebilder? Är det samma som det alltid har varit eller har det ändrats med åren?

Det jag kommit fram till är att jag har haft två stadiga förebilder livet igenom. Det är min morfar och min äldre bror.

-Bror-

Ok, det här kanske är lite väl personligt. Men varsegod. Jag delar gärna mina fina minnen :)

När jag var liten ville jag göra allt som min bror gjorde. Mycket av det har format mig till den jag är idag. Spelade han ett visst spel så skulle jag också göra det. Spelade han en viss sport skulle jag också det. Använde han sig av en viss fras så gjorde jag också det osv. Jag skulle nog kunnat klätt mig i hans kläder bara för att få vara som honom när jag var liten. Han var min gud. Jag minns att han sa till mig (jag var runt 6 år) att han hade kommit på en ”line”, och när jag sa den på skolan (lekis) så kom en vän till mig och sa att det var från en känd låt. Men jag helvägrade och sa att det var det inte alls det, för det var min bror som kommit på den!! Jag höll stenhårt på det. Han hade ju faktiskt sagt det till mig!! Nu så här ett par år senare kan jag ju säga att han visst stulit en liten del ur en låttext, men det visst jag ju inte då. Jag var sex år gammal!

Jag har nog alltid stått upp för min bror, i vått och torrt och jag måste nog säga att han gjort det samma om han än gjort nästan allt man kan göra för att bli av med sin lillasyster. Jag kan bara tänka mig hur otrolig jobbigt det måste ha varit att jag alltid skulle spionera eller vara med honom när han hade sina kompisar på besök. Jag minns speciellt två gånger han verkligen försökte bli av med mig.

En av gångerna stod jag och spionerade på honom genom nyckelhålet i hans dörr, då skruvar han isär pennvässaren och blåser spånet genom hålet och rakt in i mitt öga. Aj. Nu så här efteråt fattar man ju hur galet det hade kunnat gå men det gick som tur var bra och slutade bara i lite grin. Jag är nästan säker på att mamma sen sa att jag skulle få vara med honom och hans vänner.

En annan gång skulle han cykla bort tills sin vän och jag ville bums följa med. Han sa att jag inte skulle hinna springa efter honom eftersom han skulle ta sin BMX. Men jag tjatade och sa förmodligen även här till mamma och det slutade med att han skulle ta med mig. Villkoret han satte var att jag skulle hålla mig kvar på cykeln, då fick jag följa med. Piece of cake kan man ju tyckta. Men grejen är den att jag fick stå på de två muttrarna som håller fast bakhjulet på cykeln. Och han cyklade inte direkt efter vägen, för det gör maninte med en BMX, nej, han tog de mest steniga och rotiga slingrande stigaran i skogen. Tjohoo! Men jag, som en igel, höll mig fast och fick fint följa med till hans polare.

Sen var det där med ärtrörsskjutningen. Vanligtvis sköt man ärtor genom en klädhängsstång. Den där delen som man hänger byxor på. Man kunde också skjuta tops. Men i min brors vänkrets sköt man tops med påtejpade nålar. Jag som var sex år yngre än alla grabbar som lekte blev förstås skitledsen när jag blev träffad och det gav ju mig ett frikort. Stackars stackars Eric som aldrig blev av med mig. Och stackars Erics vänner! :O Jag måste verkligen varit en jävla Pain in the ass!

-bror1- -bror2-

Min andra förebild är min morfar. Ju äldre jag blir desto mer ser jag upp till honom. Han var otrolig klok. Och hade verkligen ett hjärta av guld. Han lever inte nu men när han gjorde det fanns han alltid där för mig. ALLTID. Jag spenderade mycket av mina dagar med honom när jag var liten och han lärde mig helt galet mycket saker. Bland annat att kommunicera genom morse! :O Han bodde i grannhuset till oss och på kvällarna satt vi med varsin ficklampa och hade kodade samtal. Jag kan inte ha varit mer än sju, åtta år gammal och kunde Morse!

Det var han som lärde mig multiplikationstabellerna och det var han som lärde mig de största huvudstäderna och dess flygplatser. Det var med honom jag åkte skidor och skridskor.När jag gick i högstadiet sprang jag och en kompis ofta ner till honom för att dricka Dr. Pepper och äta kubbar. Eller en Troccadero :) Det spelade ingen roll om han var hemma eller inte. Vi var där i alla fall :) Med honom har jag så m å n g a fina minnen. Men det är speciellt tre stycken som sitter fast extra hårt.

Ett är när han lär mig 8ans multiplikationstabell. Mamma och Pappa var i Malaysia och jag tjurade över att jag inte fick se på film (det fick jag ju minsann göra när mamma och pappa var hemma!). Jag stängde in mig i mammas garderob och morfar fick dra mig ut där ifrån. Jag blev så himla arg på honom då. Och lite ledsen. Det var första och enda gången han tog tag i mig och tvingade mig till något. Ut ur garderoben och ner till köket. Där fick jag tjura ett tag och sen sa morfar att jag skulle få se på en film om jag bara lärde mig 8ans multiplikationstabell. Så vi satt där och nötte. Men till sist satt den som rinnande vatten. Och han hade gjort det så bra så jag ville lära mig alla tabellerna den kvällen! Men än idag är det 8ans tabell som sitter hårdast :)

Det andra när vi plockar blåbär ute i skogen. Vi var upp vid det gamla saltmagasinet och jag blev stucken av en broms. Morfar tröstade mig så gott han kunde och förklarade vad det var som gjort illa mig. Men jag började orda och sa bestämt att det hette BREMS! Morfar berättade att det var en grej man använde till hästar för att de skulle vara lugna och att det visst var en broms. Hur som helst så åkte vi hem efter det och jag hade lärt mig att det var en broms. Visst, vi säger brems men det heter broms! Ett annat sånt minne är när vi är ute och åker skidor. Jag tittar upp och säger ”Titta morfar, ser du blöjjmolnen!” han säger glatt att han ser dem men att de kallas BÖLJmoln. Men tjurskallig som jag var gick jag inte med på det för jag hade ju läst i skolan att det hette blöjjmoln (för jag läste ju aldrig fel, eller?) Buttert insåg morfar att jag aldrig skulle ge med mig och sa kort och gott ”Det heter böljmoln” innan han skidade vidare utför en backe :)

Ett annat solid minne är när jag ligger under soffbordet hos morfar och han förhör mi på en massa huvudräkning. Jag svarade rätt på allt och han tyckte att jag var så otroligt duktig. Det var bara det att jag låg och skrev uppställningar under bordet och räknade ut alla talen på det sättet. Det tog ett tag innan morfar kom på vad jag gjorde men han sa aldrig något om det till mig utan tyckte bara att vi skulle sitta ute på altenen nästa gång vi räknade..

Av allt jag fått höra om honom nu på äldre dagar så blir jag bara så stolt. Han verkade vara en sån som brydde sig om alla och var genuint glad, rakt igenom. Det var många som ville ha honom i sin bekantskap och han var dessutom snygg! :):) Min morfar <3

Åh vad jag önskar att att fått träffa Vilde och Mattias. Jag kan känna igen mycket av Mattias i morfar. Det känns tryggt och bra! :)

Annonser

3 thoughts on “Förebilder och minnen.

  1. Så fint! På tal om tårar så sitter jag nu här och gråter när jag läser om din morfar. Är själv uppvuxen utan mor- och farföräldrar men jobbar nu istället inom äldreomsorgen. Varför skulle man inte vilja bli äldre och få finnas där för kommande generationer. Lyllos dig som fick uppleva en sån fin relation! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s