Jag kunde inte sova igår natt. Jag låg och funderade på varför inte Vilde säger mamma eller pappa. Varför han inte säger si eller så.. Men helt seriöst, nu har jag hittat svaret.
Föräldrar i överlag är så stolta över sina barn och dess framsteg, så många gånger hör/ser de saker som andra inte har en chans att upptäcka. Som det här med ”Ååh, han sa pappa!” Barnet var endast 5 månader typ. Då har ju barnet i fråga kanske bubblat ur sig ”duuuduluuuduudaaaadadda” och föräldrana har då fått det till PAPPA. Och där är vi ju alla så olika. Jag kommer inte skriva att Vilde säger pappa förrän han säger pappa! Det här exemplet blir så tydligt om man går in på youtube en sväng. Där ligger det ju hundratals med sådana filmer. I 3 av 10 fall kanske jag kan urskilja ett pappa eller ett mamma. Men absolut, jag fattar. Man blir ju supermega stolt när ens barn pratar :)
Det här exemplet kan man applicera på jätte många utvecklingsfaser. Prata, krypa, sitta osv.. Men man får helt enkelt vara sann mot sig själv och strunta i alla information som flödar förbi en. Alla tänker olika. Jag vill ha det på riktigt och nöjer mig inte med 50% för att skriva att Vilde kan saker, så är det bara. Han är hur som helt inte efter på något sätt. Tvärt om. Han har faktiskt varit ganska snabb på saker har jag märkt. Skönt.
Varför jag oroar mig så mycket är på grund av all medicinering som jag inte skulle fått när jag var sjuk. De var alla dokumenterat forsterskadande. Och även om man inte kan se några fysiska skador kan man ju efterhand upptäcka mer psykiska skador (eller vad man säger). Sen i utveckling, svårt med vissa motoriska rörelser osv.. Jag har supersvårt att bara släppa det hela och säga att allt gick bra, Vilde klarade sig. För om ni hade varit där när jag var som sjukast hade ni förstått hur dåligt det var. Allt de gav mig då skulle få vem som som helst att huskas =P
