I måndags gjorde jag min första trumresa, självklart var detta med Elisabeth! :)

En trumresa är en resa mellan olika medvetandetillstånd som sker i ett drömlikt- eller såkallat trancetillstånd framkallat av en shamantrumma.

Tekniken har använts och används fortfarande av många kulturer, alltifrån vår egen urbefolkning Samerna och shamaner från olika världsdelar – till moderna häxor inom bland annat Wicca-rörelsen idag.

Trumresan fyller en viktig funktion även om man inte ser sig själv som shaman, då denna fungerar som en länk till kunskap. Då Shamanism i sig är religiöst obunden kan man mycket väl delta i en trumresa oavsett religiös tillhörighet.

Som deltagare i en trumresa reser du i liggande ställning på ett liggunderlag. Innan varje trumresa börjar, så går ledaren grundligt igenom för alla deltagarna hur man går tillväga under själva resan och frågor som man funderar över. Vid själva trumresan trummar denne sedan en entonig och suggestiv rytm på min shamantrumma som ofta mycket snabbt försätter resenären i ett tranceliknande tillstånd. Detta trancetillstånd skall dock inte förväxlas med att förlora kontrollen över sig själv – något som skrämmer många. Tvärtom, du har som trumresenär full kontroll över din egen kropp och vad som sker omkring dig – det som trummans trance istället gör är att utvidga ditt medvetande – ditt seende och perceptionsförmåga.

Under denna resa som var uppdelad på tre sessioner skulle vi få göra en resa mellan världarna och kanske träffa vår Guide och hjälpare, vårt kraftdjur och någon anhörig på andra sidan!

Första sessionen var den resa som skulle visa oss våran guide. Vi skulle i sinnet klättra upp på en regnbåge och sitta där på mitten och invänta guiden, en känsla eller en färg tex. Under denna resa var jag lite okoncentrerad. Jag tyckte trumman gick för fort och jag tappade bort mig själv flera gånger. I början ska man befinna sig på en äng och hur jag än ville att det skulle vara en fin och lugn äng så blev det vara en oklippt, ruffsig lägda och det blåste. Himlen var grå och det var inte alls så trevligt där ute. Sen när jag kom upp på regnbågen satt jag mest och dinglade med benen, vred på mig och kände mig stressad. Det enda som kom till mig var en bild av en vad och ur den vasen flödade det blått ljus i pulser. Var det min guide?

Efter första resan redogjorde vi vad vi hade upplevt och Elisabeth försökte hjälpa oss att tolka detta. Nu är ju allt man upplever väääldigt personligt! Så för någon annan att tolka din betydelse av tex en vas är ju vansinnigt svårt. Så när turen kom till mig så sa jag inte så mycket. Nästan inget alls faktiskt. Jag sa mest att jag inte hade hittat koncentrationen. Men då sa Elisabeth att hon hade sett massor med blått ljus nere över hörnet där jag låg. Check! Den fick hon ju in :)

Den andra resan vi gjorde var riktad för att vi skulle möta vårt inre kraftdjur. Här skulle vi gå igenom en skog, möta djuret, hoppa in i ett träd och sen befinna oss i ett rum där vi skulle öppna en bok. Där skulle de stå något och gjorde det inte det skulle vi skriva något själv. Under denna session var jag något mer koncentrerad men jag fann det ändå svårt att bibehålla fokus. Jag gick i skogen och sprang in i alla möjliga djur. Det var bland annat en Leopard, en hind, ett lejon, en varg, en ekorre och en spindel. Sen var det även något som flög förbi mig. Jag fick ingen direkt kontakt med något av djuren utan de var mest bara där. Spindel försökte förtränga då jag är livrädd dem. Jag gick vidare och hittade mitt träd som jag hoppade in i och sen var jag i rummet där vi skulle finna boken. Det stod så klart inget i boken men jag skrev; Vem är jag? Sen satte jag mig i en gul fåtölj och fick healing. När jag satt där kom det dock en svart katt och myste i mitt knä under tiden som var kvar. Och tydligen var det katten som var mitt krafdjur! :) Att ha en katt som kraftdjur innebär ofta att Katten visar hur vi skall få klarare seende för att vi skall kunna manifestera nya idéer, uppmuntrar mental och känslomässig vighet, lär oss mod och självförtroende.

Om KATT är ditt kraftdjur:
Du blickar inåt och lyssnar på din egen inre vägledning mer än andras råd. Du är självständig, ibland till den grad att du gör exakta motsatsen till det som andra förväntar sig eller vill att du ska göra. Ditt mest kreativa arbete utförs på kvällen/natten. Du rör dig mycket gracilt och naturligt, utsstrålandes en mystisk sensualitet. Vid tillfällen verkar du enligt andra vara ganska självupptagen, verkar nästan omedveten om dem omrkring dig.

Att jag mötte en spindel som inte riktigt ville ge sig av var ändå ganska coolt, för när man läser om vad spindel som kraftdjurbetyder så står det:

”Spindeln står för visdom, kreativitet, nytt liv (i form av nya projekt eller att bli med barn), att vara försiktig när man involverar sig i saker och ting.”

Dessa delar är ju rätt centrala i mitt liv just nu, right? :)

Well, under den tredje och sista resan skulle vi få träffa en närstående från andra sidan. Även här är kan man uppleva olika saker så som en färg, ljud, man kan se personen i fråga, man kan få en känsla i kroppen osv. Allt är olika från person till person. Vi skulle iaf befinna oss på en äng igen och sen på den ängen skulle det finnas en bänk som vi skulle sätta oss och invänta kontakt. Jag såg mig själv på en liten äng. Jag vet precis vilken för den finns på riktigt. Jag brukade ofta rida över den när jag var yngre. Nere vid bron som går upp mot skogen fann jag min bänk. Jag satt mig där och blickade ut över ängen. Det var soligt och varmt. Det flög en hel del böss i luften och det var blå trollsländor lite varstans. Jag satt rätt länge där och bara tittade. Sen kände jag att jag inte var ensam längre och tittade åt vänster. Där satt min morfar <3, jag tittade sen åt höger och där satt Jonny. Mattias lillebror. Honom har jag aldrig träffat på riktigt för han gick sorgligt nog bort väldigt tidigt. Vi satt iaf där och bara njöt. Vi sa inte så mycket till varandra. Jag sa dock till morfar att jag önskar att han hade fått träffa Vilde och Mattias. Och att jag saknade honom. Jag bad honom att stanna hos mig. När trumman sen saktade in och vi skulle bege oss tillbaka ville jag inte gå. Det gjorde så ont i mig att lämna platsen. Jag vände mig om flera gånger på vägen bara för att få se dem igen. De satt kvar, tysta.

Efter denna resa skulle vi än en gång redovisa vad vi upplevt. Här kunde jag inte heller säga så mycket. Jag vet faktiskt inte om det jag upplevde var ren fantasi eller om det var ”kontakt”. Var det något jag gärna ville se och uppleva eller var det på riktigt. Så jag sa att jag inte riktigt visste om jag känt rätt. Då frågade Elisabeth om jag kunde koppla namnet Erik till någon på min eller min mans sida. Och jo, ja. Morfar hette väl Nils Erik? Men ändå. Elisabeth sa iaf att det jag upplevt var äkta och att han fanns med mig.

DEt är bara så svårt det här med att känns vad som är ens egna känslor och vad som är känslor som kommer till en. Jag kan ju inte ens skriva om morfar utan att gråta, än mindre tänka på honom. Så klart att man blir känslomässig i ett sånt där läge. Men vad är då ens egna tankar och inte? Förvirrande.

Elisabeth sa att vi måste våga tro på våra tankar och inte direkt avfärda dem som fantasi. Vi måste tillåta dem att flöda fritt och inte binda upp oss på vad vi tror ska vara korrekt. Och det låter ju klokt må jag säga.

Jag kommer iaf att fortsätta med den mediala utvecklingcirkeln och nu på måndag ska jag ta med mig Mattias på seans. Vi får se om det händer något då! :)