Kroppen: Man kan känna sig nästäppt och ha lätt för att blöda näsblod när man är gravid även om det är mer vanligt under slutet av graviditeten. Nästäppa beror till stor del på den ökade mängden östrogen samt ökad blodmängd som i sin tur mjukar upp brosk och vävnader vilket gör att man blir täppt i de trånga näsgångarna. Det kan i sin tur göra att man snarkar om nätterna. Blodkärlen kan även vidgas vilket medför att man lättare blöder näsblod.
Från vecka 15 kan du göra ett fostervattensprov.

Fostret: Huden är i det här stadiet genomskinlig och man ser blodkärlen. Armarna kan röra sig och händerna kan knytas. Hjärtat pumpar ungefär 28 liter blod/dygn och hjärtljuden kan avlyssnas med en doptone-apparat. Fostrets hud är tunt och täcks av ett tunt skikt hår som kallas lanugo-hår.

Jösses, det växer så det knakar! :) Det med nästäppa måste jag hålla med om. Jag kan inte sova utan Neseril under kudden. Vaknar säkert 4 gånger per natt bara för att jag inte kan andas riktigt. Men, jag vet ju iof inte om det är pga vintern i sig och att man kanske är lite smygförkyld hela tiden eller om det faktiskt är för att man är gravid. Det var ju samma sak med illamåendet i de tidigare veckorna.. Var jag illamående för att det var så vart och ansträngande i Bali, eller var det för att bebis snurrade ett par extra varv i magen? Svårt!

Jag tänker ofta på veckorna i Indonesien när jag var så dålig att jag var nära att stryka med. Jag kan som inte fatta att pyret stannade kvar i mig. Under vecka 7- 8 låg jag inlagd på ett sjukhus i Lombok (borde inte ens få kallas sjukhus) , under fel medicinering. Fick en massa medicin som har dokumentation på att framkalla missfall, fick dropp helt utan näring. Droppet skulle endast göra så att blodet inte koagulerade i mig typ. Kunde inte äta en endaste grej, inte ens yougurt. Kunde inte dricka något öht. Jag gick ner 6 kilo på 5 dagar, och var så uttorkat att jag alldeles vit på kroppen av huden som föll av mig i mikropartiklar. Hela tiden tänkt jag ”skit i mig, se bara till att bebisen mår bra och stannar”. Men ett tag, när det verkligen var kritiskt så tänkte jag faktiskt ”Det är redan kört, det finns inget levande foster i mig. Få det här att gå över, ge mig det starkaste ni har för min kropp håller på att dö” Ruggigt. Men dagen efter det gjorde de ett ultraljud, och där inne låg det ett pyr med pickande hjärta, jag kunde inte tro att det var sant!!

Jag och Mattias låg kvar på det sjukhuset i 6 dagar, med en köttätande amöba som åt på mig inni från och 40 graders feber. På Söndagen, den sjätte dagen kom SOS INTERNATIONAL och hämtade oss, personalen som kom och hämtade oss hade mer utrustning med sig i sin akutväska än vad det fanns på hela det där sjukhuset. De fick en chock när de såg mig och 3 sekunder senare hade jag slangar och pipsaker överallt. De flög oss med ambulansplan över till Bali, till ett toppmodernt sjukhus som drevs av en Australiensare. Det var verkligen toppklass. Det kostade iof 550 dollar per natt också men hey, vilken vård. Det var säker 5 sköterskor och 2 läkare som håvrade över mig när jag kom in. Det vart akut ultraljud när de fick höra att jag var gravid, olika sprutor ochtre olika dropp redan innan de hade hunnit rullat in mig på en avdelning. Och där, på det andra ultraljudet fick vi än en gång se bebis som hade vuxit stadigt under veckan jag legat mellan liv och död. Hur är det ens möjligt? Vad fick bebis sin kraft ifrån? Sin näring? För i min kropp kan det inte funnit mycket att leva av..

Well, jag brast, jag grät så sjukt mycket. Som ett otröstligt barn, jag var så lycklig, såååååå otroligt lycklig över att vi alla var vid liv. Och tacksam, hade inte Mattias varit med mig vet jag att jag aldrig kommit hem levande. Han styrde upp precis allt, hade kolla på alla läkare, vad de gav mig för medicin, vad de hette, ringde säkert till 20 olika människor för att försöka få hjälp. Han skrev tilloch med ned allt jag gjorde i en liten bok, när jag gick på toa, hur många gånger, om jag sov, var vaken, osv osv.. Hur återgäldar man det? Jag vet inte. Men jag är glad att jag har en sådan fantastisk kille som höll ihop, han var så stark! Men en gång brast det, under kvällen då jag var som sämst, då satt han på min sängkant och grät, oj, han var så rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra för att lugna honom.. Jag minns bara att jag sa att det skulle ordna sig och strök honom över håret.  Jag tror han grät hela den natten, det gjorde så ont i mig att se honom så ledsen och uppgiven. Det finns ingenting i den här världen jag inte skulle göra för honom!

Efter att de vätskat upp mig ordentligt blev jag utskriven veckan därpå med en bokad tid till ännu ett läkarbesök där det ville att en specialist skulle kolla så att allt var ok med fostret. Sagt och gjort, i vecka 8 var vi på det tredje ultraljudet. Det var då vi fick bilder att ta med oss hem, så fint av dem, det var ju ändå bara i vecka 8! Men allt såg bra ut och doktorn visade allt han såg, hur navelsträngen låg, vars hjärta, armar och ben var.. Det var hur häftigt som helst att se hur det rörde sig där inne. Lite ryckigt så där. Undra om det var en flicka eller en pojke? Det enda som var dåligt var mina blodvärden, men det var inte så konstigt med tanke på hur mycket jag tappat. Jävulskapsbakterien i mig åt ju faktiskt upp mig inni från och ut kom blod, blod i massor!

Veckan på sjukhus bestod alltså kortfattat av :

* 18 smartstillande sprutor

* 14 vanliga dropp

* 6 Stora antibiotika sprutor

* 25 tabletter av olika karaktär

* 13 febernedsättande dropp med paracetamol

Direkt när vi kom hem till Sverige var det sagt att jag omgående skulle till specialistmödravården för koll. Så vårt fjärde ultraljud gjordes i vecka 12. Även där såg allt bra ut, men jag måste säga att ultraljudsmaskinen de hade i Bali måste ha varit tusen gånger bättre för nu tyckte jag bara att jag såg ett grått moln som svajjade till lite nu och då. Det enda barnmorskan nu oroade sig över var min höga feber, 41 grader. Så vi vart skickade till en läkare som var specialist på medicin. Han i sin tur skickade ner oss till Sundsvalls infektionsklinik där jag blev inlagd. Det märkliga var att jag inte fick nått mot febern, de bara tog blodprov efter blodprov. Till slut fick jag två alvedon. Jag mena hallå? Jag hade levt på flytande paracetamol i över en vecka, varför kunde de inte ta ner febern mer effektivt än att ge mig två vanliga alvedon? Jaja, jag hade kanske blivit bortskämd där på Bali, med sköterskor som var in minst en gång i timmen och kollade alla värden och frågade om jag hade ont eller kände av någon feber. Jag förstod då också att jag hade lågt blodtryck efter de fyra första testerna 90/60, 100/60, 100/70, 100/60. När vi var på Bali trodde jag att det berodde på att jag var så sjuk men tydligen inte..

Ja, usch, det där var verkligen en resa. Men just nu är det bra och jag hoppas att det ska få fortsätta så hela graviditeten ut. Jag har fått ordination att absolut inte stressa, varken fysiskt eller psykiskt, och får jag feber måste jag kontakta sjukhuset omedelbart.

Varför detta känns så speciellt för mig kan bero på att vi fick ett MA i Juli. Den gången hade jag verkligen hunnit gå upp i allt gravidtrams, inte trodde jag att jag skulle få missfall, det var bara andra som fick det. Men, i vecka 10. :( Jag som hade gjort allt rätt! Jag levde efter boken man fick på MVC och hade hunnit berättade det för de flesta.. Och sen nu att detta mirakel stannar kvar i mig trots allt som hänt, är det inte magiskt så säg!